Barns språkutveckling från 0 till 9 år

Barns språkutveckling från spädbarn till 9 år

Barns språkutveckling sker i olika steg och takt, men följer ofta vissa mönster. Språket är grundläggande för barnets tänkande och lärande – faktiskts visar forskning att språklig förmåga tidigt kan förutsäga hur det går i skolan. Som förälder kan det vara till stor hjälp att känna till typiska milstolpar: vad man kan förvänta sig vid olika åldrar och vilka variationer som är normala. Nedan följer en åldersindelad översikt (0–9 år) av barns språkutveckling samt råd om vanliga språkliga utmaningar och när man bör söka stöd. Informationen baseras på svenska riktlinjer och forskning, bland annat från barnavårdscentralen (BVC), Socialstyrelsen och logopedisk expertis.

0–1 år: Tidig kommunikation och joller

Redan vid födseln är barnet inställt på kommunikation. Spädbarnet uttrycker behov via skrik och ljud, som föräldrar snabbt lär sig tolka (t.ex. hungerskrik eller trötthetsskrik). Under de första månaderna börjar barnet imitera mimik – spädbarnet härmar dina ansiktsuttryck och fångar upp ditt tonfall. Snart kommer också de första vokala ljuden: gungande vokalljud och ”joller” (babbling) utvecklas från cirka 2–3 månaders ålder. Vid 4–6 månaders ålder börjar jollret få större variation; barnet gurglar och provar olika vokaler och konsonantljud. Runt halvåret utvecklas jollret till stavelser – barnet upprepar ljudsekvenser som “ba-ba”, “da-da”, “ma-ma” och liknande. Detta kallas stavelsejoller och brukar uppstå ungefär vid 6–10 månaders ålder. Vid ~9–10 månader jollrar de flesta barn med kombinationer av konsonanter och vokaler, oavsett vilket språk de exponeras för. Faktum är att jollrets kvalitet kan förutsäga kommande talutveckling – barn som jollrar rikt varierat har en stark grund för nästa steg i språket.

Under slutet av första året blir barn också allt bättre på icke-verbal kommunikation. De börjar med gester: omkring 6–9 månader utvecklas turtagning (barnet “svarar” på tilltal med ljud eller blick) och strax därefter pekar barnet med handen eller fingret för att visa intresse. Klassiska gester som att vinka hej då, räcka upp armarna för att bli upplyft eller leka tittut brukar komma naturligt mot slutet av första året. Barnet etablerar så kallat gemensamt fokus genom att skifta blicken mellan ett objekt och föräldern – detta är ett sätt att ”prata” innan orden kommit.

Förståelse och första ord

Språkförståelsen utvecklas snabbt under första året. Redan vid ~6 månader börjar många barn förstå enklare ord, till exempel “mamma”, “pappa” eller namnet på vanliga föremål/kroppsdelar. De lär sig känna igen sitt namn och reagerar när du säger ”nej” eller ropar på dem. Trots att barnet ännu inte talar, förstår det alltså en hel del av vardagsspråket. Första ordet kommer oftast någon gång kring 10–18 månaders ålder. Många ettåringar kan säga ett par enkla ord som familjen förstår – ofta ljud som imiterar djur eller fordon (t.ex. “vov-vov” för hund). En del barn använder “mamma” eller “pappa”, andra kanske ett favoritobjekt som “lampa”. Det är viktigt att komma ihåg att barns utveckling varierar mycket: vissa säger sitt första tydliga ord vid 10 månader, andra kanske inte förrän vid 15–18 månader, och båda kan vara normalt. Under hela det första året – oavsett om barnet växer upp med ett eller flera språk – följer den kommunikativa utvecklingen samma grundläggande bana.

Som förälder kan du stötta spädbarnets språk genom samspelet: prata med barnet, svara på joller som om det vore riktiga ord, härma ljud barnet gör och sätt ord på saker ni ser. Det viktiga i denna ålder är att barnet får mycket tilltal och lyhörd respons från närstående. BVC följer upp kommunikation och joller vid rutinbesöken under första året, så ta upp eventuella funderingar med din BVC-sköterska.

1–2 år: Första ord till enkla meningar

Under andra levnadsåret händer det mycket med språket. Runt 1 ½ års ålder brukar många barn ta ett språkligt språng – ordförrådet exploderar i en så kallad ordspurt, då de går från några enstaka ord till att lära sig nya ord nästan dagligen. En del barn lär sig ord mer gradvis utan tydlig spurt, vilket också är normalt. Vid cirka 18 månader kan ett genomsnittsbarn kanske säga runt 20–50 ord, men det varierar stort (allt från några få upp till över hundra ord förekommer). Förståelsen är samtidigt långt större än produktionen – barnet förstår betydligt fler ord än det själv kan uttrycka. Till exempel kan barnet peka ut kroppsdelar du nämner, hämta ett välkänt föremål på uppmaning och följa enkla instruktioner i välkända situationer.

Mot slutet av det andra året börjar de flesta barn sätta ihop tvåordsmeningar. En tumregel är att när barnet kan säga omkring 50 ord själv, så kommer kombinationerna naturligt. Till en början kan en tvåordsmening bestå av ett ord + en gest, t.ex. att barnet säger “boll” och pekar (underförstått “bollen är där”). Snart blir det dock två talade ord, som “mamma komma” eller “dä tåg” (där = tåg). I den här fasen utelämnas ofta småord och böjningar; barnet uttrycker huvudorden för att få fram sitt budskap. Även om uttalet ofta är förenklat (t.ex. “dä” istället för “där”) gör barnet sig förstått i sin närmaste krets.

Ordförrådet växer stadigt hela tiden. Vid 2 års ålder kanske barnet aktivt använder några hundra ord. Vanliga ord är namn på familjemedlemmar, favoritleksaker, mat, djur, kroppsdelar och enkla verb som gå, äta, sova. Barnet börjar också förstå och använda enkla begrepp som “min/din”, “stor/liten” och färger eller kroppsdelar vid namn. De flesta barn pratar om sig själva i tredje person (“Lisa göra”) i början, men runt tvåårsåldern dyker ord som “jag” och “du” upp i ordförrådet.

Det är stor variation i hur mycket 1–2-åringar pratar. Vissa bubblar på med många ord, andra är tystlåtna men kanske lär sig nya ord inombords som de börjar säga senare. Generellt bör barnet någon gång under andra året börja använda ord aktivt. Om ditt barn vid 2 års ålder inte alls kommit igång med talat språk eller bara använder enstaka ord, kan det vara läge att rådfråga BVC. Att inte tala i tvåordsmeningar vid två års ålder anses vara en tydlig signal om försenad språkutveckling. Faktum är att en studie fann att 93 % av de barn som saknade tvåordssatser vid 2 år hade språkliga svårigheter vid skolstart. Ta dock fasta på helheten: även om uttalet är otydligt vid 2 år så är det oftast inget bekymmer – det viktiga är att barnet försöker kommunicera med ord och/eller gester. Fortsätt prata mycket med barnet, benämn saker ni ser och uppmuntra alla försök till tal.

3–4 år: Ordförrådsexplosion och grammatik

Under 3–4-årsåldern går språkutvecklingen in i en ny fas. Ordförrådet ökar kraftigt – treåringen snappar upp nya ord i rasande takt och börjar förstå mer abstrakta begrepp. Det lilla barnet som nyss talade i tvåordsmeningar kan nu uttrycka sig i enkla meningar med 3–5 ord (eller fler). Runt 3 år börjar barn ofta använda frågeord (“vad, vem, varför?”) och kan prata om händelser som hänt eller ska hända (“Vi åkte till mormor igår”). Även om meningarna fortfarande är relativt korta, börjar grundläggande grammatik komma på plats: barnen använder plural (t.ex. “hundar”), enklare verbböjningar och småord som “och”, “inte”. Det är dock vanligt att grammatiska fel förekommer, t.ex. övergeneraliseringar (“Jag springde fort” istället för sprang). Sådana “barnsliga” böjningar är normala tecken på att barnet aktivt listar ut språkets regler.

Uttalet förbättras successivt under denna period, men många ljud är fortfarande svåra för en 3–4-åring. Omgivningen förstår nu det mesta av vad barnet säger, även om vissa ord kanske bara familjen begriper. Vanliga förenklingar i uttalet kan vara att längre ord kortas (t.ex. “nap” för knapp), eller att svåra ljud byts ut (kanske “tatt” för “tjatt”). Vid 4 års ålder har barnet oftast ett nästan komplett ljudsystem förutom några knepigare språkljud: R-ljudet, S-ljudet och det svenska “tje-ljudet” (som i kjol eller tjej) är ofta ännu inte perfekta. Konsonantkombinationer som dr-, sn-, skr- kan också vara svåra. Det är helt normalt att en fyraåring inte kan säga r rent eller kanske läspar lite; sådant brukar rätta till sig med tiden. Logopeder brukar inte oroa sig för enbart sena uttalsljud vid 4 års ålder, så länge barnet i övrigt pratar bra.

En stor förändring vid 3–4 år är barnets berättarförmåga och fantasi. Fyraåringen kan oftast återge en enkel händelse eller saga i rätt sekvens (början, mitten, slut) och gör sig förstådd även med personer utanför familjen. Barn i denna ålder pratar mycket och ställer oändligt många frågor. De börjar också hitta på egna berättelser och lekar som innehåller avancerat språk. Till exempel kan en fyraåring låtsasleka och ge roller åt olika personer/dockor med dialog sinsemellan. De har också börjat förstå humor och ordlekar: många i denna ålder älskar rim och ramsor, skämtar med ord och hittar på “språkiga” lekar som ramsor, sånger och enkla gåtor. Lekar med språkljud (rim, börja-lika-lekar) är inte bara roliga utan också bra för språkutvecklingen och förbereder barnen för läsning senare.

Som förälder till en 3–4-åring är det bra att uppmuntra barnets pratsamhet. Svara på frågorna, samtala och låt barnet få uttrycka sig. Fortsätt läsa böcker tillsammans – högläsning ger massor av nya ord och tränar barnets uppmärksamhet. Märker du att andra ibland har svårt att förstå ditt barns tal, kan du repetera det barnet sa med rätt uttal (bekräfta utan att kräva att barnet ska upprepa). Till exempel om barnet säger “Titta en dodil!” kan du svara “Ja, titta en jordgubbe!”. På så vis hör barnet det korrekta uttalet i ett positivt sammanhang.

5–6 år: Språket blir allt mer vuxet

När barnet närmar sig förskoleklass (5–6 år) börjar språket likna en vuxens i allt högre grad. En femåring kan oftast tala i långa meningar och hålla igång ett samtal kring abstrakta ämnen. Barnet berättar nu detaljerade historier och kan göra det så att lyssnaren förstår sammanhang och poäng. Ofta hör man på femåringens sätt att prata att hen har en känsla för struktur: sagor och berättelser får en tydlig början, handling och avslutning. Barn i denna ålder börjar anpassa sitt språk efter mottagaren – de kan förklara mer om någon inte förstår, eller förenkla språket när de talar med yngre barn.

Ordförrådet vidgas ständigt. Vid 5–6 år kan många barn förstå och använda tusentals ord. De lär sig mer precisa ord för olika kategorier (inte bara “bil”, utan kanske “lastbil, buss, sportbil” etc.), ställer frågor om ords betydelser och börjar intressera sig för synonymer och motsatsord. De kan fortfarande fråga “Vad betyder det?” om nya svåra ord, och det är bra att ge förklaringar – femåringen är nyfiken på språkets värld.

Grammatiskt behärskar de flesta femåringar sitt modersmål väl, men vissa finare detaljer blir klara först senare. Till exempel kan oregelbundna böjningsmönster vara svåra (“springde” istället för sprang är fortfarande inte ovanligt). Även omvänd ordföljd i frågor kan vara knepigt, och ordet “inte” hamnar ibland på fel plats i meningen. Sådana små missar brukar rättas till under de tidiga skolåren i takt med ökad språklig medvetenhet. På det stora hela låter femåringen som en vuxen när hen pratar, bortsett från vissa uttalsdetaljer och grammatiska finjusteringar.

Uttalsmässigt klarar 5–6-åringar av nästan alla språkljud. De knepigaste ljuden som R och S faller ofta på plats under dessa år – i en studie kunde ~85 % av femåringar uttala R och S korrekt. Om ditt barn fortfarande har svårt med R-ljudet vid 5–6 års ålder är det vanligtvis ingen fara; många barn fixar R runt denna tid eller strax därefter. Detsamma gäller läspning på S: om barnet i övrigt talar tydligt brukar man ofta avvakta lite till. I sexårsåldern brukar dock uttalet stabiliseras så pass att utomstående förstår allt, och eventuella kvarstående uttalsfel börjar uppmärksammas av barnet själv.

Vid 5–6 år växer också intresset för bokstäver och skrivna ord. Barnet kanske kan skriva sitt eget namn och känner igen bokstäver i omgivningen (som STOPP-skyltar eller förstasidan på favoritboken). Många leker “skola” hemma, låtsasläser böcker och vill lära sig skriva enkla ord. Rim och språklekar är fortsatt populära och nu börjar barn förstå vad rim är och kan själva komma på rimmande nonsensord. Denna fonologiska medvetenhet (att kunna urskilja ljud i ord, höra vad som rimmar, osv.) är en viktig grund för läs- och skrivinlärning. Som förälder gör du rätt i att uppmuntra detta intresse: fortsätt läsa högt tillsammans, prova att leka enkla ljudlekar och visa att skriftspråket finns överallt. Vid 6 år är en del barn redan på god väg att knäcka läskoden, medan andra knappt visar intresse – båda delarna är normala. Skolan/förskoleklassen möter barnen där de är och stöttar nästa steg.

Det sociala språket tar också fart i denna ålder. Många sexåringar gillar att skämta och använda “förbjudna” ord för att testa reaktioner. Du kan märka att barnet plötsligt säger fula ord hen hört av äldre kompisar och tycker det är väldigt roligt. Detta experimenterande är vanligt – barn testar var gränserna går. Bästa sättet att hantera det är lugnt förklara vad orden betyder och varför de kan såra, snarare än att bli arg. Samtidigt är sexåringen ofta väldigt social; de kan byta samtalsämne smidigare än förut och lär sig samarbeta språkligt i lek och spel (turtagning, förhandlingar om regler etc.). Att exempelvis spela enkla sällskapsspel tränar både språk (följa muntliga instruktioner, diskutera regler) och social förmåga.

7–9 år: Språklig finess och skolans påverkan

När barnet börjar skolan fortsätter språkutvecklingen, om än i lite lugnare tempo än de explosiva förskoleåren. I 7–9-årsåldern finslipas språket och används nu som ett verktyg för tänkande och lärande. Barnet blir stadigt bättre på att resonera, förklara och argumentera med ord. Sjuåringen, som nyss var förskolebarn, tar nu stora kliv i ordförråd tack vare läsning och skolundervisning. De lär sig mängder av nya ord inom olika ämnen (t.ex. natur, historia) och börjar förstå att ord kan höra ihop i familjer och kategorier.

En viktig milstolpe är att barn nu lär sig läsa och skriva – skriftlig språkutveckling går hand i hand med den muntliga. I början av lågstadiet knäcker de flesta koden och börjar läsa enkla texter. Genom att läsa (högt och tyst) utvecklar barn ytterligare sitt ordförråd och förståelse för språkets uppbyggnad. Uppmuntra alla slags läsning: böcker, serietidningar, faktaböcker om något intresse – allt är bra för språkutvecklingen. Fortsätt gärna att läsa högt för ditt barn även när det lärt sig läsa själv; det ger både mysig stund tillsammans och tillfälle att introducera nya ord och prat om innehållet.

Under 7–9 år blir barn också bättre på språkets finesser. De förstår nu exempelvis enkla metaforer och ordspråk (att “vita duvan” inte bara är en fågel utan en symbol för fred). Ironi och skämt som bygger på ordvitsar börjar uppskattas – humorn utvecklas från “kiss- och bajsskämt” i förskoleåldern till mer språkliga skämt och situationkomik. Barnet lägger märke till om du säger en sak men menar en annan, och kan tycka underdrifter/överdrifter är roliga. Deras pragmatiska förmåga (att tolka tonfall, ansiktsuttryck och sociala nyanser) blir allt bättre. Till exempel lär sig många vid denna ålder att avläsa kroppsspråk och tonläge och förstå outtalade budskap.

I den här åldern får många också ett rikare skolspråk. De lär sig att berätta sammanhängande inför klassen, skriva enklare berättelser och kanske till och med experimentera med hemliga språk eller koder med kompisar. Det är inte ovanligt att 8–9-åringar hittar på ett eget “kodspråk” eller använder interna uttryck bara bästisen förstår – ett tecken på språklig kreativitet. Samtidigt blir kamraters acceptans viktigare, så barn kan vara mer försiktiga med att prata fritt bland vuxna. Många ~9-åringar börjar hålla sina tankar mer för sig själva och är inte lika spontant pratsamma med föräldrar som innan. Som förälder kan du fortsätta erbjuda stunder för prat (t.ex. vid läggdags eller under en promenad), men det är också viktigt att respektera om barnet ibland drar sig undan eller inte vill dela allt – detta hör till mognadsprocessen.

Läs- och skrivinlärning samt stöd i skolan

Under tidiga skolåren upptäcks ibland läs- och skrivsvårigheter. Om barnet trots normal intelligens har oväntat svårt att lära sig läsa eller skriva kan det röra sig om dyslexi eller andra inlärningssvårigheter. Sådana svårigheter visar sig ofta i 7–9-årsåldern när kraven på läsning ökar. Det är viktigt att notera att läs- och skrivsvårigheter inte handlar om att barnet är lat eller ointelligent – ofta kompenserar barnen genom att briljera inom andra områden. Om du eller skolan misstänker lässvårigheter, se till att barnet får stöd tidigt. Skolan kan erbjuda specialpedagogisk hjälp och vid behov utredning för att ge rätt anpassningar.

Språkutvecklingen i 7–9-årsåldern handlar mycket om att använda språket för kunskapsinhämtning och socialt samspel. Barnet lär sig formulera sina åsikter, förstå andras perspektiv och argumentera för sin sak. De kan exempelvis diskutera regler i spel eller argumentera om läxor och rättvisor med en helt annan skärpa än när de var yngre. Ni kan uppmuntra detta hemma genom att låta barnet uttrycka sina tankar, ställa följdfrågor och verkligen lyssna. Visa intresse för nya ord barnet lär sig i skolan – kanske kan ni införa en “veckans ord”-lek hemma, där ni pratar om ordet och dess betydelse. All sådan stimulans göder ordförrådet och gör språket ännu starkare.

Vanliga språkliga utmaningar – och när bör föräldrar söka stöd?

Precis som alla andra utvecklingsområden kan språk och tal bjuda på utmaningar. En del barn pratar tidigt och rent, andra tar längre tid på sig eller stöter på svårigheter längs vägen. Här är några vanliga språkliga svårigheter som kan uppstå, samt råd om när det finns anledning att vara extra uppmärksam:

• Försenad talstart: Vissa barn pratar inte alls vid en ålder då jämnåriga börjat komma igång. Om ditt barn vid ca 18 månaders ålder ännu inte säger några riktiga ord, eller vid 2 års ålder inte kombinerar ord till enkla fraser, kan det vara tecken på försenad språkutveckling. Börja med att ta upp det på BVC. Ofta görs en extra språkkontroll – man tittar på barnets kommunikation i stort och utesluter faktorer som hörselnedsättning. En del “sena pratstartare” kommer ikapp av sig själva vid 2–3 år, men tidig språkstimulans är alltid bra. BVC kan vid behov remittera vidare till en logoped (språkspecialist) för bedömning. Det viktigaste är att inte vänta för länge om språket inte kommer igång – tidiga insatser kan göra stor skillnad för barnets fortsatta utveckling.

• Uttalssvårigheter: Det är vanligt och normalt att barn uttalar en del ljud fel under förskoleåren. Men om en 3–4-årings tal är svårt att förstå även för närstående på grund av uttalet, kan det vara bra att rådfråga BVC eller en logoped. Ofta handlar det om typiska uttalsmognader (t.ex. många barn kan inte säga R förrän runt 5–6 år, eller säger “tå” istället för “stå”). Sådant rättar ofta till sig spontant. Men uttalssvårigheter kan ibland vara tecken på taldyspraxi eller andra artikulationsproblem som kan behöva träning. Tumregel: Vid 3 år ska en utomstående förstå det mesta av vad barnet säger, vid 4 år nästan allt – trots eventuella läspningar eller enstaka felaktiga ljud. Om barnets tal vid 5–6 år fortfarande är väldigt otydligt eller om barnet själv undviker att prata p.g.a. sitt uttal, sök rådgivning hos logoped.

• Begränsat ordförråd: En del barn verkar inte utöka sitt ordförråd i samma takt som jämnåriga. Kanske använder de väldigt generella ord (som “den där”/“grej”) istället för specifika benämningar, eller har svårt att komma på ord och beskriva saker. Ett litet ordförråd kan göra att barnet ofta pausar eller cirklar runt ord när det berättar. Om en 4–5-åring har betydligt färre ord än sina kamrater och detta påverkar hur hen klarar att uttrycka sig, kan man överväga att konsultera logoped. Språklekar, högläsning och att aktivt prata om ords betydelser hemma är annars utmärkta sätt att stimulera ordförrådet.

• Grammatisk osäkerhet: Det tar tid att få till alla grammatiska detaljer. Men om ett barn över ~4–5 år fortfarande pratar i mycket korta satser och ofta hoppar över småord (“Jag inte äta”, “mamma åka affär”), kan det tyda på en språklig svårighet. Andra tecken kan vara om barnet konsekvent blandar ordföljden (så att man inte förstår vem som gör vad i en mening) eller inte böjer vanliga ord korrekt i skolåldern. I sådana fall är det bra att utreda språkförmågan mer noggrant. Ibland kan långvariga grammatiska svårigheter ingå i en språkstörning (DLD), vilket cirka 8 % av alla barn har. En logoped kan göra en bedömning och ge träning eller strategier för att stötta barnets meningsbyggnad.

• Svårigheter med språkförståelse: En del barn hör bra och kan prata, men har svårt att förstå vad andra säger. De kanske inte följer med i instruktioner eller svarar “fel” på tilltal. Svårigheter med språkförståelsen märks ibland först när barnet börjar förskolan/skolan och förväntas ta in information i grupp. Bristande språkförståelse påverkar barnet mest, eftersom det hindrar kommunikation i alla situationer. Om du märker att ditt barn ofta missförstår eller inte reagerar på uppmaningar som andra barn klarar, ta upp det med BVC (för yngre) eller skolans elevhälsa. Ibland kan en hörselnedsättning ligga bakom att barnet verkar “inte lyssna”, så uteslut alltid hörselproblem vid språkförståelsesvårigheter. Annars behövs språklig utredning – logopeder kan hjälpa till att kartlägga språkförståelsen och ge råd.

• Stamning (sludder): Många barn går igenom en period av stamning eller “hackigt tal” i 2–5-årsåldern. Det kan låta som att barnet fastnar på ord eller ljud (“jag-jag-jag vill också…”). Ofta är detta utvecklingsstamning som beror på att tankarna går snabbare än munmotoriken – det är vanligt och brukar växa bort. Förälderns roll är främst att ha tålamod: lyssna lugnt, undvik att fylla i ord åt barnet och skapa en avstressad talsituation. Om stamningen är mycket ansträngd (barnet kämpar eller blir frustrerat) eller om den kvarstår över längre tid utan förbättring, kan man kontakta en logoped för rådgivning. Tidig insats kan förebygga att stamningen blir värre. Kom ihåg att små upphakningar i talet är vanliga i 2–4-årsåldern och i de flesta fall övergående.

Utöver dessa punkter kan språkliga svårigheter bero på eller hänga ihop med andra faktorer, t.ex. neuropsykiatriska funktionsvariationer (som autism, där kommunikation påverkas) eller intellektuell funktionsnedsättning. Men ofta är språksvårigheter fria från andra diagnoser – då talar man om en generell språkstörning (Developmental Language Disorder, DLD). Språkstörning är relativt vanligt: omkring 7–14 % av förskolebarn har märkbara problem med tal/språk, varav cirka 8 % har DLD utan känd orsak. Detta innebär att i en skolklass kan det finnas i snitt 2–3 barn med språkliga svårigheter av något slag. Du är alltså inte ensam som förälder om ditt barn har det tufft med språket, och det finns hjälp att få.

När och var söker man hjälp?

En bra riktlinje är: hellre söka råd en gång för mycket än för lite. Om du som förälder känner oro för ditt barns tal eller språk, ta upp det med någon professionell. För barn under skolåldern är BVC (Barnavårdscentralen) första instans. BVC följer språkets utveckling vid alla regelbundna kontroller och har särskilda screeningtest kring 2,5–3 år för att fånga upp språkliga avvikelser. Om något verkar avvika från det typiska kan BVC föreslå extra uppföljning, hörseltest eller remiss till logoped. Logopeder är experter på tal- och språkutveckling och kan göra en noggrann bedömning. Ibland kan det räcka med rådgivning till föräldrar (språkstimulerande lek, dialogläsning, etc.), och i andra fall erbjuds språkträning individuellt eller i grupp för barnet.

För äldre barn i skolåldern kan man vända sig till skolans elevhälsa. Prata gärna först med barnets lärare om du har språkbekymmer – lärare har ofta koll på hur barnet kommunicerar i klassrummet jämfört med andra. Skolan kan involvera specialpedagog eller logoped knuten till elevhälsan vid behov. Ibland initieras en logopedutredning via vårdcentralen om det inte finns resurser på skolan. Oavsett väg är målet att identifiera om barnet behöver stöd och sätta in det tidigt.

Situationer då du alltid bör agera/undersöka vidare: om ett barn tappar färdigheter (t.ex. slutat prata som hen gjorde tidigare), om du misstänker hörselproblem (barnet reagerar inte på ljud eller har många öroninflammationer), eller om barnet uttrycker frustration/utanförskap på grund av sin språkliga förmåga. I sådana fall ska man inte tveka att söka professionell hjälp omgående.

Att stödja språkutveckling hemma

Slutligen, kom ihåg att du som förälder har en viktig roll i att stimulera språket i vardagen. Mycket kan du göra själv: prata, lek, läs och sjung med ditt barn från tidig ålder. Barn lär sig språk i samspel med andra – ögonkontakt, svar-lekar (att ni turas om att “prata”), benämna det barnet tittar på, och bara ha roligt med språket är alla bra strategier. En språkrik miljö gynnar alla barn, oavsett om de har lätt eller svårt för språk. Men om svårigheter ändå uppstår, finns stöd att få genom BVC, logoped och skola. Tack vare regelbundna kontroller och ökande kunskap fångas många språkliga problem upp tidigt idag, vilket gör att barnen kan få hjälp och träning i tid. Med rätt insatser och mycket uppmuntran kan de allra flesta barn språka vidare och utveckla ett rikt språk – grunden för lärande, lek och social gemenskap genom hela livet.

Källor: Barnhälsovårdens rikshandbok (kommunikativ utveckling), 1177 Vårdguiden (barnets utveckling), Socialstyrelsen/Skolverket (språkutveckling i förskoleåldern), aktuell forskning inom logopedi och barns språkutveckling.