Tal- och språksvårigheter hos barn

När barn har svårigheter med tal och språk kan det visa sig på olika sätt. Vissa barn har svårt att uttala ord eller vissa språkljud, andra har svårt att förstå instruktioner eller att själva göra sig förstådda. Språk och tal är mycket viktiga för barnets utveckling – inte bara för att kunna prata, utan också för att kunna förstå andra, kommunicera, leka, lära sig saker och umgås socialt. De flesta barns språkutveckling går fort framåt under de första åren, men en del barn behöver extra stöd på vägen. Den här artikeln är tänkt som en föräldraguidning som förklarar vanliga tecken på tal- och språksvårigheter hos barn, hur man kan hjälpa sitt barn hemma, och vilken hjälp som finns att få i vården.

Ämnen som tas upp

Symtom på tal- och språksvårigheter: Vilka tecken kan tyda på att ett barn har problem med talet eller språket, jämfört med jämnåriga barn?
Flerspråkiga barn: Hur utvecklas språket hos barn som lär sig flera språk, och påverkar tvåspråkighet språkutvecklingen?
Hur svårigheterna förändras med tiden: Att tal- och språksvårigheter kan yttra sig olika i olika åldrar, och att de ibland kvarstår upp i skolåren och senare.
När och var man ska söka hjälp: Vart vänder man sig om man är orolig för sitt barns språkutveckling (t.ex. BVC, elevhälsan eller logoped), och varför tidiga insatser är viktiga.
Hur barnet kan uppleva svårigheterna: Exempel på hur tal- och språksvårigheter kan påverka barnets vardag, självförtroende och relationer med andra barn.
Vad föräldrar och omgivning kan göra själva: Praktiska råd om hur man kan stötta och stimulera barnets tal och språk i vardagen.
Alternativ kommunikation – TAKK: En metod där man använder tecken som stöd för att hjälpa kommunikationen.
Att prata öppet om svårigheterna: Vikten av att prata med barnet om problemet på ett tryggt sätt, utan att skambelägga.
Samarbete med förskola/skola: Hur man involverar pedagoger och lärare så att barnet får stöd i sin dagliga miljö.
Logopedisk utredning: Hur en utredning hos logoped går till – vad som händer under undersökningar och testning, och vilka diagnoser som kan bli aktuella.
Behandling och stöd: Vilken behandling som kan erbjudas (t.ex. talträning med logoped, föräldragrupper, övningar hemma), och hur föräldrar och skola kan vara delaktiga.
Orsaker till tal- och språksvårigheter: Vad forskningen säger om varför vissa barn får dessa svårigheter – hjärnans roll, ärftlighet och samband med andra diagnoser eller faktorer som hörselnedsättning.
Barn med förvärvade svårigheter: (Kort nämnande att svårigheter kan bero på skador/olyckor, men att fokus här ligger på medfödda/utvecklingsrelaterade problem.)
Information, delaktighet och förberedelse: Rättigheter i vården, att barn (beroende på mognad) ska få vara delaktiga i beslut om sin vård, och hur man kan förbereda barnet inför besök hos logoped eller vårdgivare.

Nedan går vi igenom varje område steg för steg och ger en utförlig förklaring samt konkreta tips. Målet är att du som förälder ska få en djupare förståelse för tal- och språksvårigheter och känna till vilka hjälpmedel och strategier som finns att tillgå.

Tecken och symtom på tal- och språksvårigheter

Det första steget är att känna igen symtomen på att ett barn kan ha tal- eller språksvårigheter. Barn utvecklas i olika takt, men det finns vissa milstolpar och jämförelser man kan göra med andra barn i samma ålder. Här delar vi upp symtomen i två kategorier: sådant som rör talet (hur barnet uttalar ord och låter när det pratar) och sådant som rör språket (hur barnet förstår och använder ord och meningar).

Symtom på talsvårigheter kan vara:

Svårigheter att uttala vissa ljud eller ord: Barnet kanske uttalar vissa språkljud fel, så att talet låter “barnsligare” eller otydligare än hos jämnåriga. Till exempel är det vanligt att små barn först säger t eller d i stället för bakre ljud som k och g. Ett barn med uttalssvårigheter kanske säger “to” i stället för “ko” eller “dammal” i stället för “gammal”, även vid en ålder när de flesta andra barn lärt sig säga k och g. (Notera dock att vissa uttalsfel är normala i tidig ålder – många 2–3-åringar har svårt med r, s, k med flera ljud – men om uttalets utveckling går långsammare än förväntat kan det vara tecken på ett problem.)
Inkonsekvent uttal: Uttalet kan variera från gång till gång. Ibland säger barnet ett ord rätt, men andra gånger blir samma ord fel. Du kanske märker att barnet letar efter rätt sätt att forma ljuden med munnen – hen prövar med tungan och läpparna som om rätt uttal är svårt att hitta. Denna inkonsekvens kan tyda på en talsvårighet som gör det svårt att planera och koordinera munrörelser (ibland kallat verbal dyspraxi eller talapraxi, om det är uttalat).
Stamning (hackigt tal): Barnet vet vad hen vill säga, men talet “hackar” eller fastnar på vägen ut. Talet kan stoppas upp av upprepningar eller blockeringar av ljud och stavelser – till exempel att barnet upprepar första ljudet (“j-j-jag vill…”) eller fastnar helt på ett ord. Många barn i två- till fyraårsåldern går igenom perioder av normalt “stammande” tal när språket utvecklas snabbt, men om talet ofta hackar eller barnet själv blir frustrerat av det, kan det röra sig om stamning i klinisk mening. Stamning kan variera i svårighetsgrad från dag till dag. En logoped kan bedöma om det är en övergående talstötning eller en ihållande stamning som behöver stöd och träning.
Mycket snabbt och otydligt tal: En del barn pratar väldigt fort, så fort att de liksom snubblar på orden. De kanske hoppar över stavelser eller hela ord när de pratar, vilket gör talet otydligt och svårt för andra att hänga med. Ibland märker man att barnet hoppar från en halvfärdig mening till nästa. Detta fenomen kallas ibland “skenande tal” eller skyndetala, och påminner om att barnet pratar för fort för sitt eget bästa – lite som att tankarna rusar iväg fortare än orden. Skenande tal är en talrytmstörning där talet blir svårt att förstå på grund av högt tempo och oregelbunden rytm. Det upptäcks ofta senare i barndomen (skolåldern) eftersom yngre barns tal generellt kan vara svårförståeligt ändå. Om du märker att ditt barn har ett väldigt forcerat taltempo, kan en logoped hjälpa till att bedöma detta och ge råd för att lugna ner taltempot så att barnet blir lättare att förstå.

Symtom på språksvårigheter kan vara:

Sen språkutveckling – sen med att börja prata: Om barnet börjar prata senare än sina jämnåriga kan det vara ett första tecken. De första orden brukar komma runt 1 års ålder (det varierar, men de flesta barn säger några ord vid 12–18 månaders ålder). Om ditt barn vid 2 års ålder fortfarande säger väldigt få eller inga ord alls, eller inte verkar kommunicera med ord, bör du uppmärksamma detta. En del barn är “late talkers” (sen talkare) men tar igen det lite senare, men det kan också vara ett tecken på språklig sårbarhet. Tidig intervention kan då vara till hjälp.
Problem att bygga meningar (grammatik): Barnet kan ha svårt att sätta ihop ord till meningar i rätt ordning eller form. Meningarna kanske förblir väldigt korta och förenklade, som om barnet hellre använder ett eller två ord åt gången. Till exempel kanske barnet säger “mamma bil” i stället för “mamma åker bil” även efter den ålder då de flesta barn börjar använda små meningar med böjningar. Grammatiska ändelser (som plural, tempus på verb, etc.) kanske ofta utelämnas eller blir fel. Det här kan tyda på en expressiv språksvårighet, alltså att det är svårt för barnet att uttrycka sig språkligt korrekt.
Litet ordförråd: Barnet använder färre ord än andra barn i samma ålder och har svårt att komma på orden hen behöver. Det kan verka som att ordförrådet inte växer i samma takt som hos jämnåriga. Barnet kan därför ha svårt att uttrycka exakt vad hen vill säga så att andra förstår. Du kanske märker att ditt barn ofta pekar eller använder gester istället för ord, eller använder ett generellt ord som “den/det där” för många saker. (Förstås är pekande normalt i tidig språkutveckling, men om det kvarstår som huvudsakligt sätt att kommunicera högt upp i åldern kan det tyda på att språket släpar efter.)
Svårt att förstå vad andra säger: En språksvårighet märks inte bara på hur barnet pratar, utan även på hur barnet förstår språk. Ditt barn kanske har svårt att följa med i instruktioner eller att förstå nya ord och meningar. Kanske behöver du förenkla det du säger eller upprepa ofta för att barnet ska hänga med. Ibland kan barnet verka trotsigt eller ointresserat, fast problemet egentligen är att hen inte riktigt förstod vad som sades. Om barnet ofta missuppfattar saker som du eller förskolepersonalen säger, kan det bero på en underliggande språkförståelsesvårighet.
Svårt med socialt samspel och kommunikation: Språk handlar också om att kommunicera i samspel med andra. Barn med språkliga svårigheter kan missa nyanser i social kommunikation. Till exempel kan barnet ha svårt att tolka kroppsspråk, ögonkontakt eller ansiktsuttryck hos andra. Hen kanske inte förstår skämt, ironi eller undertext i det som sägs, eftersom det språkliga och sociala samspelet är komplext. Att ta turtagning i samtal (att vänta på sin tur och följa samtalsregler) kan också vara svårt – barnet kanske antingen avbryter ofta eller drar sig undan helt. Dessa svårigheter kallas ibland pragmatiska språksvårigheter, eftersom de handlar om språkets användning i ett sammanhang. Om du märker att ditt barn har svårt att “leka samtal” på samma sätt som andra barn, eller ofta missförstår vad andra menar med tonfall/kroppsspråk, kan det vara ett tecken på språklig/pragmatisk svårighet.

Det är viktigt att komma ihåg att ett barn inte behöver uppvisa alla dessa symtom för att ha en tal- eller språksvårighet. Vissa barn har bara uttalsproblem men bra språk i övrigt (det kallas då talstörning). Andra har främst problem med ordförråd och förståelse men talar ganska tydligt (det kallas språkstörning eller språkförsening). Ibland finns flera av svårigheterna i kombination. Om du känner igen en eller flera av ovanstående punkter hos ditt barn och tycker att det verkar mer uttalat än hos andra barn i samma ålder, kan det vara läge att söka råd och hjälp (mer om det nedan).

Notera också att det inte handlar om att barnet är “ointelligent” eller “lat”. Tal- och språksvårigheter beror på hur hjärnan bearbetar språk, inte på ovilja att lära sig. Många barn med språkstörning har normal eller hög begåvning i övrigt; det är just språkets områden som är utmanande.

Barn som talar flera språk (flerspråkiga barn)

Många föräldrar undrar om två- eller flerspråkighet kan ligga bakom att ett barn pratar lite senare eller blandar språken. Det finns en seglivad myt att barn som växer upp med flera språk generellt skulle börja prata senare eller få språkproblem – men det är just en myt. Att prata flera språk orsakar inte språksvårigheter. Forskning och erfarenhet visar att barn som lär sig flera språk i barndomen utvecklar språken i samma takt som enspråkiga barn, givet normal exponering för språken. En flerspråkig ettåring börjar alltså jollra och säga sina första ord vid ungefär samma ålder som ett enspråkigt barn. Milstolpar som tvåordsmeningar, ordförrådets storlek etc. uppnås inom samma åldersintervall för flerspråkiga som för enspråkiga, när man ser till barnets alla språk tillsammans.

Däremot kan det hos flerspråkiga barn vara lite svårare att bedöma språkutvecklingen, eftersom deras kunskap är fördelad på flera språk. Till exempel kanske ordförrådet inom varje enskilt språk är lite mindre än hos ett barn som bara fokuserar på ett språk – men om man lägger ihop ordförråden från alla språken barnet kan, motsvarar det oftast samma mängd (eller mer) som ett enspråkigt barns ordförråd. En flerspråkig tvååring kanske kan 20 svenska ord och 30 arabiska ord – totalt 50 ord, vilket är inom det normala för två år, även om varje enskilt språk för sig verkar ha färre ord. Detta är viktigt att komma ihåg så att man inte övertolkar flerspråkiga barns eventuella initiala ordförrådsbrister som språkstörning i onödan.

Om ett flerspråkigt barn verkligen har en språklig svårighet, så kommer svårigheterna att märkas på alla barnets språk. Barnet har ju samma underliggande språkliga förmåga som används till alla språken, så en språkstörning (DLD) påverkar samtliga språk barnet lär sig. Däremot kan det vara olika tydligt i olika språk – till exempel om barnet använder ett av språken mycket mer än det andra, så märks svagheterna kanske mest i huvudspråket där barnet försöker säga mer avancerade saker.

En viktig slutsats för dig som förälder är: Sluta inte prata ett av språken med barnet av rädsla för att det “orsakar” problemet. Fortsätt ge barnet riklig språklig stimulans på de språk ni använder hemma. Att ta bort ett språk skulle snarare minsko barnets totala språkliga input, vilket inte hjälper. Flerspråkighet i sig är något positivt – vissa studier pekar till och med på kognitiva fördelar som bättre förmåga att identifiera språkljud och lösa problem hos tvåspråkiga barn. Så håll igång era språk hemma, och om barnet har en genuin språkstörning så behöver hen stöd på alla sina språk, inte bara på ett.

(Obs: I utredningar av flerspråkiga barns språkutveckling är det viktigt att logopeder tar hänsyn till barnets exponeringsspråk. Var uppmärksam om någon förklarar svårigheterna med “hen är nog bara förvirrad av att höra två språk” – den förklaringen räcker inte, och risken finns att verkliga svårigheter förbises eller att barnet felaktigt får en diagnos. Professionella idag vet om detta, men som förälder kan det vara bra att vara informerad.)

Svårigheterna kan förändras över tid

Tal- och språksvårigheter kan förändras i uttryck över tid. Det betyder att problemen inte alltid ser likadana ut i olika åldrar. I förskoleåren kanske det mest märkbara är uttalsproblem eller att barnet pratar lite, men senare – i skolåldern – kanske de största utmaningarna handlar om att läsa, skriva eller hänga med i undervisningen. Språket är grunden för mycket av det vi gör i skolan, så en tidig språkstörning kan “växa med” barnet in i nya områden. Exempelvis:

Ett barn som hade svårt att uttala ord som liten kanske växer ifrån renodlade uttalsfel, men i stället märks svårigheterna i att hen har svårt att berätta sammanhängande, eller att ordförrådet fortfarande är begränsat i skolstarten.
Ett barn som hade ett litet ordförråd i förskoleåldern kan i tidiga skolår få problem med läsförståelsen – hen kan lära sig avkoda text (läsa ut orden) men kanske inte förstå innehållet fullt ut, eftersom språkliga brister kvarstår i bakgrunden. Många barn med språkstörning utvecklar också läs- och skrivsvårigheter som dyslexi senare; forskning visar att det finns en stark koppling mellan tidiga språkliga svårigheter och dyslexi.
Vissa språkliga svårigheter märks inte förrän kraven ökar. Ett barn som klarat sig hyggligt i lågstadiet kan i högre årskurser få det svårt när texterna blir mer abstrakta och man förväntas skriva uppsatser eller redogöra för komplex information muntligt. Då kan en underliggande språkstörning som varit “dold” plötsligt bli mer uppenbar. Språkstörning brukar ibland kallas en dold funktionsnedsättning, just för att problemen inte alltid syns tydligt utåt – särskilt inte när barnet är litet – men de kan påverka mer och mer ju större språkliga krav som ställs.

En del barn med mildare tal- och språksvårigheter mognar ikapp en del – till exempel ett barn som “bara” hade lite uttalssvårigheter kan tala helt normalt som äldre. Men vid mer omfattande svårigheter (t.ex. omfattande språkstörning) kan problemen finnas kvar hela livet, om än i förändrad form. En person som hade grav språkstörning som barn kan som vuxen fortfarande uppleva att språkliga situationer är utmanande, att det tar längre tid att formulera sig eller förstå abstrakta resonemang, även om hen lärt sig hantera det bättre med tiden.

Oavsett om svårigheterna är lätta eller stora är det viktigt att få hjälp. Tidigt stöd kan göra att barnet utvecklas bättre och hittar strategier för att hantera sina utmaningar, vilket kan förbättra situationen på lång sikt. Det finns bred samsyn kring att tidiga insatser är värdefulla, eftersom tidiga tal- och språkproblem annars kan ge negativa följder för annan utveckling (t.ex. socialt och känslomässigt). Vi går strax in på vart man kan vända sig för att få en utredning och stöd.

När och var ska man söka hjälp?

Många föräldrar känner oro kring sitt barns språk: “Utvecklas hen som hen ska? Borde vi söka hjälp eller vänta och se?”. En bra tumregel är att hellre söka hjälp en gång för mycket än för lite. Om din magkänsla säger att ditt barn har betydande svårigheter med tal eller språk, är det klokt att rådgöra med vården – även om det kanske visar sig att allt ligger inom det normala. Tidig upptäckt kan göra stor skillnad om det faktiskt finns ett problem.

Här är några ställen man kan vända sig till i Sverige om man är orolig för ett barns tal- och språkutveckling:

Barnavårdscentralen (BVC): Om ditt barn är förskolebarn (ännu inte börjat skolan), så är BVC en naturlig första kontakt. BVC följer barnets utveckling genom regelbundna kontroller, och det ingår att utvärdera språkutvecklingen vid vissa åldrar. Om du tar upp oro vid BVC eller om BVC själva noterar att talet/språket ligger efter, kan de ge råd och vid behov remittera vidare till en logoped för bedömning. BVC-sjuksköterskor är vana vid frågor om barns språkutveckling, eftersom det är ett vanligt bekymmer bland föräldrar.
Elevhälsan (skolhälsovården): Om barnet har börjat skolan, brukar skolan ha tillgång till elevhälsoteam med till exempel skolsköterska, kurator, specialpedagog och ibland logoped. Du kan vända dig till skolsköterskan eller specialpedagogen på ditt barns skola och diskutera din oro. Ibland är det faktiskt skolan som först uppmärksammar problemet – exempelvis läraren som märker att eleven har svårt att uttrycka sig i klassrummet eller hänga med språkligt. Skolan kan då kontakta er föräldrar. Tveka inte att ta upp språkliga bekymmer på utvecklingssamtal eller genom att boka möte med elevhälsan. De kan genomföra vissa pedagogiska kartläggningar och också hänvisa vidare till logoped utanför skolan vid behov.
Logopedmottagning: En logoped är en expert på tal- och språksvårigheter. I många regioner kan man kontakta en logopedmottagning direkt för att få en bedömning. I andra regioner kan det krävas en remiss – antingen från BVC, vårdcentral eller elevhälsan beroende på barnets ålder och regionens rutiner. Kolla vad som gäller där du bor. Ofta kan man ringa till en logopedmottagning och fråga om det behövs remiss eller om de har en egen “drop-in”-bedömning. Nu för tiden kan man ibland även göra egenanmälan via 1177 Vårdguidens e-tjänster på nätet.

Andra instanser som kan vara aktuella inkluderar vårdcentral (de kan ge remiss vidare) eller, om barnet redan har andra specialkontakter (som habilitering, om det finns fler funktionsnedsättningar), kan man diskutera där. Men generellt: små barn = BVC; skolbarn = elevhälsa; alla åldrar = logoped (direkt eller via remiss).

Vänta inte för länge. Ibland tänker man att barnet säkert “tar igen det” och så går åren. Men om barnet vid upprepade BVC-kontroller eller i förskolan har visat påtalade förseningar, är det bättre att göra en logopedbedömning tidigt än att chansa. Studier visar att tidiga språkproblem kan påverka många områden senare om de lämnas utan åtgärd. Tidiga insatser kan förbättra språket och därmed också undvika sekundära problem som dåligt självförtroende eller social isolering. Dessutom: även om barnet skulle vara lite sent men ändå inom normalvariationen, så kan du som förälder få värdefulla råd genom en konsultation. Det skadar inte.

En annan viktig poäng: BVC gör språkutvecklingskontroller (t.ex. vid 18 månader, 2.5 år osv.), men de fångar inte alltid upp allt. Och barn utvecklas olika – så det är inte säkert att ett barn som klarade sig precis vid 2.5-årskontrollen inte kan ha betydande svårigheter vid 4 års ålder. Var uppmärksam på vad förskolepersonalen säger också. Om förskollärare eller barnskötare uttrycker oro för barnets tal eller språk, ta det på allvar – de jämför dagligen många barn i samma ålder och har ofta god blick för vad som ligger utanför det vanliga. Det händer att förskolan informerar föräldrar om sådana farhågor. Det kan vara jobbigt att höra, men det är bra att de säger till – då kan ni tillsammans söka stöd för barnet tidigt.

Sammanfattningsvis: Kontakta BVC, elevhälsan eller logoped om du tror eller oroar dig för att ditt barn har tal- eller språksvårigheter. Du behöver inte veta säkert – det är vårdens uppgift att utreda. Och du är långt ifrån ensam: språkstörningar (DLD) är faktiskt en av de vanligaste utvecklingsneurologiska funktionsnedsättningarna hos barn. Ungefär vart fjortonde barn – cirka 7% – har en utvecklingsrelaterad språkstörning (detta är siffror från en stor brittisk studie, och inkluderar då barn med påtagliga språksvårigheter utan andra större funktionshinder). Det innebär att i nästan varje barngrupp eller skolklass finns det 1–2 barn med språkliga svårigheter. Du är alltså inte ensam om att söka hjälp för detta, och vårdpersonalen (som BVC eller logopeder) är vana vid att hjälpa familjer med liknande bekymmer.

Några praktiska tips: Du kan alltid ringa telefonnumret 1177 (sjukvårdsrådgivningen) för att få råd om vart du ska vända dig. Många mottagningar idag har också möjligheter att kontakta dem digitalt via 1177.se genom att logga in med bank-ID. Om du behöver en remiss för logoped: börja med att boka tid hos BVC eller din vårdcentral och be om en remiss till logoped. Beskriv konkret vilka svårigheter du ser hos ditt barn, så blir det lättare för vårdpersonalen att förstå behovet.

Så kan svårigheterna påverka barnet – barnets upplevelse

Tal- och språksvårigheter hos ett barn kan påverka barnets känslor och beteenden på flera sätt. Varje barn är förstås unikt och reagerar olika – vissa barn verkar oberörda, medan andra blir mycket frustrerade eller ledsna över sina svårigheter. Som förälder kan det vara bra att vara uppmärksam på hur barnet själv upplever situationen, så att man kan stötta även känslomässigt. Här är några exempel på hur barn kan påverkas:

“Det verkar inte bekymra barnet”: En del barn med tal- eller språksvårigheter märker inte själva av det i tidig ålder, eller tar det med ro. De pratar och leker på som vanligt och verkar inte bekymrade eller oroliga. Kanske har omgivningen anpassat sig och förstår barnet ändå, eller så är barnet helt enkelt trygg och glad trots att uttalet inte är perfekt. Det här är förstås skönt att se som förälder – att barnet mår bra – men man ska ändå ge stöd i språkutvecklingen. Även om barnet inte verkar bekymrat nu, kan svårigheterna leda till missförstånd eller utmaningar senare (t.ex. när barnet träffar nya personer som inte “kan” barnets sätt att prata). Så ta det lugnt men var fortsatt uppmärksam.
Undvikande av att prata i vissa situationer: En del barn blir blyga eller tysta i sammanhang där de förväntas prata. De kanske pratar mycket hemma där de känner sig trygga, men i förskolan/skolan eller med nya människor så säger de så lite som möjligt. Detta kan bero på att barnet själv känner på sig att talet inte alltid blir rätt, eller att andra har svårt att förstå, vilket skapar osäkerhet. Att till exempel behöva prata inför grupp (som att säga något högt inför klassen eller samlingen) kan kännas väldigt jobbigt för ett barn med talsvårigheter – hen är rädd för att det ska komma ut fel eller att andra ska skratta. Så barnet löser det genom att undvika att prata alls. Som förälder kan man märka att barnet tystnar i telefon med främmande, inte vill svara på frågor från okända vuxna, eller inte berättar så mycket om dagarna (även om hen kanske egentligen skulle vilja).
Svårt med kompisrelationer: Språket är nyckeln till lek och kompissnack. Barn som har svårt att hänga med språkligt kan få svårt att leka med andra i grupp. Kanske missar de poängen i en lek för att de inte förstår kompisarnas förklaring, eller så hinner de inte få sagt det de vill innan leken byter riktning. Det kan göra att de hamnar utanför i leken, blir frustrerade eller missförstådda. Ibland kan det leda till konflikter, för att barnet kanske tar till fysiska medel (som knuffar eller tar en leksak) när språket inte räcker till att förhandla i leken. Tyvärr händer det också att språkliga svårigheter påverkar vänskapsrelationer på sikt – om ett barn konsekvent har svårt att kommunicera kan jämnåriga dra sig undan eller inte ha tålamod, vilket gör att barnet känner sig utanför.
Risk för att bli retad: Vissa barn med tydliga talfel (t.ex. väldigt annorlunda uttal eller stamning) blir retade av andra barn. Andra barn kommenterar kanske hur barnet pratar, härmar det på ett elakt sätt eller kallar barnet för något nedsättande. Mobbning och retande är aldrig okej, men tyvärr kan sådant förekomma. Om ditt barn blir retat för sitt tal är det viktigt att både du och skolan/förskolan tar det på allvar. Retandet kan göra att barnet tappar självförtroendet och börjar dra sig undan ännu mer. En del barn som blivit retade väljer att leka själva eller med kanske bara en bästis, istället för i större grupp, för att känna sig trygga. Som förälder bör du försöka fånga upp om barnet ger signaler på att sådant händer – till exempel säger saker som “Jag vill inte till skolan” eller “De andra fattar ändå inte vad jag säger”. Prata med pedagogerna om du misstänker retningar, så att de kan jobba med gruppen om acceptans och kamratskap.
Trötthet och beteende efter en dag med ansträngning: För barn med språksvårigheter kan en dag i förskolan eller skolan vara extremt tröttande mentalt. De måste kanske anstränga sig hela tiden för att förstå vad som sägs och för att själva formulera sig. Det kan leda till att de, när de kommer hem till tryggheten, släpper på alla hämningar. Kanske får barnet utbrott hemma – skriker, gråter eller drar sig undan – inte för att hen plötsligt “blivit olydig”, utan för att hen är utmattad och frustrerad efter dagens alla missförstånd och hårda tankearbete. Ibland beskriver föräldrar att deras barn “sköter sig exemplariskt i skolan” men sedan brakar loss hemma. Detta kan vara en indikator på att skoldagen kostar mycket kraft för barnet. Förstå att dessa utbrott kan vara barnets sätt att kommunicera stress eller utmattning – försök bemöta med lugn och tröst, snarare än bestraffning.

Som förälder är det bra att prata med sitt barn om hur hen känner. Även ganska små barn kan ibland sätta ord på att “det är jobbigt när ingen förstår mig” eller “jag vill inte prata på samlingen”. Bekräfta barnets känslor: “Jag förstår att det känns svårt, men vi övar och du blir bättre, och jag finns här och hjälper dig.” Låt barnet veta att hen är bra precis som hen är, att många barn kan ha liknande problem och att ni tillsammans kommer få hjälp. I nästa avsnitt ska vi titta på vad du kan göra själv för att underlätta för ditt barn.

Vad kan jag som förälder göra själv?

Den allra viktigaste “träningen” för barns språkutveckling sker faktiskt hemma i vardagen och i samspelet med föräldrar och andra nära personer. Barn lär sig språk genom att använda det – genom att höra dig prata, genom att leka med språk, genom att härma och genom att få svar när de själva försöker kommunicera. Som förälder behöver du inte bli någon “hem-logoped” som kör formella övningar (om inte en riktig logoped ger dig specifika uppgifter). Däremot kan du anpassa ditt sätt att kommunicera och leka för att hjälpa språket på traven.

Det absolut viktigaste rådet är: visa att du är intresserad av att kommunicera med ditt barn, på vilket sätt det än sker. Det betyder att om barnet pekar istället för pratar, så bekräfta ändå vad barnet menar (“Jaha, du pekar på äpplet – vill du ha äpple?”). Om barnet säger något fel eller otydligt, försök förstå och visa att du försöker förstå, istället för att direkt rätta eller ignorera försöket. Barn som känner att vuxna lyssnar tålmodigt vågar prata mer, och ju mer de använder språket desto bättre blir de på sikt.

Här är några konkreta råd för dig och andra i barnets närhet:

Ge barnet tid att prata klart: Stressa inte barnet när det försöker säga något. Låt barnet få prata till punkt i lugn och ro. Visa med kroppsspråk och ögonkontakt att du har tid att lyssna. Om barnet stammar eller letar efter ord, håll inte på och fullborda meningen åt hen – försök istället ha ett tålamod som signalerar att “Jag lyssnar och väntar tills du är klar, det är inte bråttom.” Detta bygger självförtroende.
Lyssna aktivt och bekräfta: Visa att du vill lyssna och förstå. Nicka, le, upprepa något ord barnet sa (“Jasså, en stor lastbil såg du!”). Genom att återkoppla visar du att barnets kommunikation är värdefull. Även om uttalet eller meningsbyggnaden inte är helt rätt, fokusera på budskapet och bekräfta det: “Jag hör att du berättar om vad som hände i parken, vad spännande!”
Fråga om du inte förstår: Ibland kommer det hända att du inte förstår vad barnet menar – särskilt om uttalet är otydligt eller om barnet tappar tråden. Det är bättre att ärligt fråga än att låtsas förstå. Säg t.ex. “Förlåt, jag hörde inte riktigt – kan du säga en gång till eller visa mig?” på ett vänligt sätt. Om du låtsas förstå kan barnet märka att du inte verkligen fattade, och det kan göra barnet mer frustrerat eller skamset. Genom att fråga visar du att det som barnet säger är viktigt för dig och att du vill förstå.
Be barnet visa på annat sätt: Språket är inte bara tal – det är också gester, pekningar, miner. Om talet inte räcker till, uppmuntra barnet att visa med kroppen. Till exempel: “Kan du peka på det du menar?”, “Visa mig hur stor den var med händerna!”. Detta lär barnet att kommunikation kan ske på flera sätt, och avlastar pressen att allt måste sägas perfekt. När barnet väl pekar eller gestikulerar, beskriv gärna med ord vad hen visar (“Aha, du vill ut!”, “Jaså, du känner så här [visar ledsen min] för att leken tog slut.”). På så vis kopplas gesten ihop med språket.
Läs och berätta mycket för barnet: En av de bästa språkträningarna är att läsa böcker eller berättelser tillsammans. Välj gärna bilderböcker och pekböcker när barnet är litet – titta på bilderna och prata om dem. Ställ frågor: “Var är katten? Vad gör katten? Kan du hitta den röda bilen?”. Upprepa favoritböcker många gånger; barn älskar repetition, och det gynnar språkinlärningen att höra samma ord och fraser om och om igen. När ni läser eller berättar sagor tränar barnet ordförråd, meningsbyggnad och förståelse i ett naturligt sammanhang. Det stärker också er relation när ni har en mysig lässtund. (Tips: Även om barnet har språksvårigheter, välj inte bort “svåra” ord helt – man kan gärna förklara dem, men exponering för nya ord är bra. Barn förstår ofta mer än de själva kan uttrycka.)
Lek med språket på ett lekfullt sätt: Sånger, ramsor och språklekar kan hjälpa barnet att våga använda språket. Att sjunga samma barnvisa om och om igen eller göra “rörelseramsor” (som Imse Vimse Spindel etc.) är inte bara roligt utan också språkutvecklande. Det gör inget om barnet inte kan sjunga med tydligt – genom att lyssna och kanske härma rörelserna lär hen sig rytm och prosodi i språket, och en del ord kommer så småningom.
Utgå från barnets intresse och prata om det: Prata mycket med (inte bara till) ditt barn. Om barnet pekar på en grävmaskin och säger “dä!” så ta tillfället i akt: “Ja titta, en grävmaskin! Den är stor och gul. Den gräver i sanden. Ser du sanden?”. Följ upp det barnet kommunicerar, även om det bara var ett ljud eller ett ord. På så sätt modellerar du fler ord och mer komplexa meningar, utan att “korrigera” barnet rakt ut.
Rätta inte – modellera istället: Om barnet säger fel, motstå reflexen att säga “Det heter inte så, säg så här...”. Istället kan du modellera rätt sätt i ditt svar. Om barnet säger “ka” (och menar “katt”), så kan du svara “Ja, det är en katt, vill du klappa katten?”. Du tar barnets ord, uttalar det korrekt i en lite längre mening. På så vis får barnet höra det rätta uttalet (katt) och en korrekt kort mening, men utan att bli tillrättavisad. Barnet upplever istället att du förstod hen och bygger vidare. Detta kallas ibland för expansion eller recasting och är en effektiv teknik. Barnet känner sig sedd och lär sig successivt den rätta formen. Samma princip med grammatik: om barnet säger “Melwin ner” så svara “Ja, du gick ner alldeles själv!”. Undvik att pressa barnet att upprepa rätt – låt det komma naturligt med tiden genom att hen hör dig.
Kom ihåg att barnet försöker så gott hen kan: Detta råd låter självklart, men det är värt att påminna sig: Barn gör i regel sitt bästa. Ditt barn vill kommunicera och vill prata rätt, hen gör inte “fel” med flit. Om man har den inställningen är det lättare att behålla tålamodet och ett stöttande förhållningssätt. Visa att du uppskattar varje försök och framsteg barnet gör, istället för att påpeka det som blev tokigt.
Retas inte och förlöjliga inte: Ibland kan syskon eller andra i närheten härma barnets felaktiga uttal för skoj skull. Se till att sådant inte pågår i er närhet. Barnet ska känna sig trygg; att bli skrattad åt för hur man pratar kan vara väldigt skamligt och hämma barnet ännu mer. Förklara för syskon att vi inte använder lillasysters bebisuttal som underhållning, till exempel.

Sammanfattningsvis: var en lyhörd samtalspartner till ditt barn. Släng in språkträning i leken utan att det märks – när ni leker med klossar kan du prata om färger och former (“Den röda klossen är stor”), när ni går i parken beskriv vad ni ser och gör (“Vi gungar högt upp! Nu hoppar du ner.”). Varje sådan vardaglig interaktion är språkträning. Mycket av det som barnet behöver träna på kan ske lekfullt hemma, i förskolan eller skolan. Logopeden kan ge er hemuppgifter eller mål att jobba mot, men oftast handlar det inte om “läxor” i traditionell mening, utan om att väva in övningarna i leken och kommunikationen dagligen.

Tecken som stöd – TAKK

En specifik metod som lyfts fram är TAKK, som står för Tecken som Alternativ och Kompletterande Kommunikation. TAKK innebär att man använder sig av tecken (hämtade från teckenspråk) parallellt med talet för att förstärka vissa viktiga ord. Metoden är särskilt hjälpsam för barn som har svårt att förstå talat språk eller svårt att själva uttrycka ord. Genom att teckna centrala begrepp samtidigt som man säger dem, får barnet två kanaler istället för en: de hör ordet och de ser en visuellt konkret gest för ordet.

Till exempel, om du pratar med barnet kan du samtidigt teckna ord som äta, bil, sova, mamma, boll med händerna. Du och barnet pratar som vanligt men lägger till tecken för vissa ord. Barnet kan också lära sig göra tecknen. Då kan barnet använda tecken för att göra sig förstådd om talet inte räcker till – vilket minskar frustration. Och även om barnet inte själv tecknar tillbaka så kan tecknen hjälpa barnet att förstå vad du säger.

Forskning och praktik har visat att många barn med språksvårigheter snabbare tar till sig nya ord om de har ett tecken kopplat till sig. Tecken är visuella och motoriska, vilket engagerar fler sinnen och hjärnområden än bara ljudet av ordet. Dessutom är tecken långsammare än tal, så kommunikationen saktar ner lite, vilket kan ge barnet mer betänketid. TAKK gör det alltså lättare för barnet att både förstå och göra sig förstådd.

Du behöver inte kunna fullvärdigt teckenspråk för att använda TAKK. Ofta går man en kort kurs (ibland erbjuds kurser genom logopeden eller habiliteringen) för att lära sig de vanligaste tecknen för vardagsord, och hur man använder dem i kombination med tal. Det viktiga är att du alltid talar samtidigt som du tecknar – man ersätter inte talet med tecken, utan kompletterar.

Många föräldrar upplever att TAKK avdramatiserar kommunikationen: man får ett kul inslag att lära sig tecken, och barnet kan tycka det är roligt. Syskon och förskolepersonal kan också vara med och lära sig tecken, så att alla runt barnet använder samma stöd. Ibland kan redan bebisar lära sig enklare tecken (t.ex. “mera”, “äta”, “trött”) innan de kan prata – på liknande sätt kan ett äldre barn med språkförsening få ett kommunikationsverktyg via tecken.

TAKK är inte något som “förvärrar” talet eller hindrar barnet från att lära sig prata, vilket en del kan oroa sig för. Tvärtom visar erfarenheter att tecken ofta ökar talförmågan – barnet vågar ta initiativ mer, och orden brukar komma ikapp så småningom. Tecknen fasas sedan ut naturligt när barnet inte längre behöver dem.

Det finns också andra former av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) – till exempel bilder (bildstöd) eller talapparater – men TAKK (som just involverar tecken) är vanligt för förskolebarn med språkstörningar. Om en logoped bedömer att det kan gynna ditt barn, kan ni få introduktion i det. Ibland ordnas föräldrakurser i TAKK där man lär sig grunderna.

Att prata öppet om svårigheterna

Ett råd som ofta ges till föräldrar är att inte göra svårigheterna till ett tabuämne. Ibland kanske man tänker att man inte vill påminna barnet om problemet, men faktum är att barnet ofta är mer medvetet än man tror om att hen pratar annorlunda eller har det kämpigt. Att låtsas som ingenting kan göra att barnet känner sig ensamt med sina funderingar. Om man istället pratar öppet och enkelt om det, på barnets nivå, så brukar det kännas lättare för alla inblandade.

Hur kan man prata om det? Kanske ungefär så här: “Jag vet att du ibland tycker det är svårt att prata/att säga vissa ord. Det är inte ditt fel – alla barn har olika saker som är lite svårt för dem. Vi ska få hjälp av en logoped som är duktig på sånt här, så att det kan bli lättare för dig. Du är jättebra på många saker, och vi ska öva på pratet tillsammans, okej?” Anpassa efter ålder och mognad, men grundtonen är att normalisera och försäkra barnet om att hen duger som hen är, samtidigt som det är okej att erkänna att “jo, det är lite kämpigt med talet, men det går att förbättra och du är inte ensam.”

Att prata om det gör det inte värre – snarare tvärtom. Barnet kan känna lättnad av att få sina upplevelser bekräftade. Det som kan bli värre är om barnet upplever att föräldrarna inte vågar nämna det eller skäms, för då kanske barnet också börjar skämmas och undvika ämnet. Om barnet ser att du hanterar det lugnt och konstruktivt (“vi övar och får hjälp”), blir det lättare för barnet att acceptera situationen.

En praktisk sak: Om ni har sökt hjälp hos logoped eller annan instans, berätta det för barnet i förväg och förklara varför. Till exempel: “Nästa vecka ska vi träffa en person som heter Anna. Hon är en logoped, en sorts lärare som kan mycket om prat. Hon ska få träffa dig och mig för att se hur vi kan hjälpa dig med orden. Det blir lite som lek och lite prat, inget farligt. Vi går dit för att du ibland blir arg när inte orden kommer ut, så hon ska hjälpa oss med det.” På så sätt är barnet förberett och det kommer inte som en överraskning. Dessutom känner barnet sig delaktigt, att detta är med hen och inte något som görs mot hen.

Uppmuntra gärna barnet att ställa frågor om sina svårigheter och om vad som ska hända. Kanske undrar barnet “Varför kan inte jag prata som alla andra?”. Då kan man säga något om att “Alla människor är olika. Du har lite svårt med just pratet, ingen vet riktigt varför men många i vår familj hade det svårt när de var små – men de lärde sig sen. Och du är jättebra på andra saker, som pussel och att bygga lego! Vi jobbar på pratet tillsammans.” Var ärlig men positiv.

Samarbeta med förskolan eller skolan

Involvera förskolans eller skolans personal i barnets tal- och språkutveckling. Det är ett viktigt stöd både för barnet och för dig som förälder. Om ditt barn har identifierade svårigheter, se till att informera pedagogerna eller lärarna om det. I många fall kanske de redan märkt det själva, men din insikt och de råd ni fått från logopeden kan hjälpa dem att bättre stötta barnet i vardagen.

Hur kan förskolan/skolan hjälpa? Några exempel:

I förskolan kan pedagogerna anpassa sitt språk när de pratar med barnet (t.ex. använda kortare meningar, mer visuellt stöd, tecken om de kan, osv.). De kan också para ihop barnet med snälla och tålmodiga lekkamrater, samt se till att barnet får komma till tals i gruppaktiviteter (kanske genom att fråga konkreta frågor till barnet eller ge barnet en liten roll i sångstunden så hen får öva på att säga något).
I förskolan kan man även använda mycket bildstöd – till exempel bilder på dagens schema, bilder för olika rutiner (“samlingsmatta”, “toalett”, “äta”, “leka ute”), så att barnet lättare förstår vad som händer och kan peka om hen vill kommunicera något. Många förskolor har idag bra material för detta, inte minst eftersom det hjälper alla barn, inte bara de med språkstörning.
I skolan kan specialpedagog eller logoped (om det finns) arbeta med barnet enskilt för att öva språk, eller ge läraren tips. Läraren kan anpassa sitt sätt att ställa frågor i klassrummet så att barnet med språksvårigheter vågar svara (t.ex. inte överrumpla med svåra öppna frågor utan förbereda barnet lite).
I skolan kan man vid behov ge barnet kompensatoriska hjälpmedel – t.ex. en hörselutrustning om barnet också har hörselnedsättning, eller en surfplatta med språkträningsappar. Om barnet har en diagnos (som språkstörning/DLD), kan skolan ibland få extra resurser för stöd, eller barnet kan ha rätt till en särskild undervisningsgrupp (som språkklass eller språkförskola om barnet är yngre) om svårigheterna är grava.

Allt detta kräver förstås att skolan/förskolan vet om problemet. Så var inte rädd att ta upp det. De allra flesta pedagoger vill göra det bästa för barnet och uppskattar att få veta hur de kan underlätta. Ibland kan logopeden (med ert medgivande) kontakta förskolan/skolan och handleda personalen i hur de kan arbeta språkstimulerande och stötta just ditt barn.

Regelbunden avstämning mellan dig och pedagogerna är bra. Fråga gärna hur det går för barnet i samspelet, om de märker framsteg eller utmaningar. Dela med dig av knep som fungerar hemma (“han pratar mer om man ger tvåvalsfrågor istället för öppna frågor” eller liknande) så kan de prova det i gruppen.

Kort sagt: en gemensam strategi hemma och i förskolan/skolan hjälper barnet mest. Barnet själv mår också bra av att känna att alla vuxna runt omkring förstår hens svårigheter men stöttar hen och inte pressar onödigt. Det ger en känsla av trygghet.

Logopedisk undersökning och utredning

För att verkligen förstå vilka svårigheter barnet har, och hur man bäst hjälper, brukar nästa steg vara en utredning hos logoped. Logopeden är specialiserad på kommunikationssvårigheter och kommer att kartlägga barnets tal och språk noggrant. Så här kan det gå till när ni träffar en logoped för första gången:

Samtal och anamnes: Logopeden börjar ofta med att prata med dig (och barnet, om hen är tillräckligt gammal) för att få en bild av bakgrunden. Du får berätta hur du upplever barnets tal och språk, när du först blev orolig, om det finns något särskilt som verkar svårt för barnet och om det finns familjemedlemmar som haft liknande svårigheter (eftersom ärftlighet är vanligt). Ni pratar kanske om barnets tidiga utveckling – jollrade hen som bebis, när kom första orden, hur går det med andra milstolpar (motorik, lek, socialt). All denna information hjälper logopeden att förstå helheten. Det är bra att vara ärlig och så detaljerad som möjligt – du är expert på ditt barn och logopeden vill lära sig av dig hur barnet fungerar.
Observation av barnet: Logopeden kommer att leka eller samtala med barnet för att höra hur hen kommunicerar. Ibland börjar logopeden med lite fri lek bara för att barnet ska slappna av och våga prata. Logopeden kanske tar fram bilder eller leksaker och uppmuntrar barnet att benämna saker, följa instruktioner eller svara på enkla frågor. Redan här får logopeden mycket information: Hur pratar barnet spontant? Hur låter uttalet? Förstår barnet uppmaningar? Är barnet blyg eller pratar hen på?
Strukturerade tester: Beroende på barnets ålder och förmåga genomför logopeden olika språktest. Det finns standardiserade test för t.ex. uttal (barnet får upprepa ord eller benämna bilder så logopeden kan analysera vilka ljud hen klarar och vilka som byts ut), ordförråd (peka på bilden som föreställer ett ord, eller säg vad saker heter), grammatik (logopeden kanske ber barnet upprepa meningar eller lägga upp kort i rätt ordningsföljd för att testa meningsbyggnad), språkförståelse (följa instruktioner av ökande längd/svårighet). Det låter kanske mycket, men för barnet upplevs det ofta som lekfullt – som att man tittar i böcker, pekar på bilder, pratar om saker. Små barn kan ha svårt att orka koncentrera sig länge, så utredningen kan ibland delas upp på flera tillfällen. Ibland filmas eller spelas ljud in (med er tillåtelse) så logopeden i lugn och ro efteråt kan analysera talet noga.
Helhetsbedömning: Logopeden gör inte bara en checklista av språktester, utan tittar på hela barnets utveckling. Ibland kan logopeden märka tecken på annat som kan behöva utredas vidare – till exempel tecken på autism (om det finns tydliga svårigheter i ögonkontakt och social ömsesidighet) eller misstanke om att hörseln inte är som den ska (om barnet verkar inte reagera på ljud normalt). I sådana fall kan logopeden ordna så att barnet får remiss till t.ex. en barnpsykolog (för utredning av autism/ADHD eller generell utvecklingsbedömning) eller en hörselundersökning. Det är inte alltid detta behövs, men logopeden har ögonen öppna för helheten. Oftast ingår i en språkutredning att utesluta hörselproblem – ibland får barnet göra ett hörseltest (antingen via logopedkliniken eller så remitteras man till audiolog) eftersom även en mild hörselnedsättning kan påverka talutvecklingen.
Resultat och diagnos: Efter utredningen (som kan vara på ett eller flera besök) kommer logopeden att sammanfatta vilka svårigheter barnet har och ofta ställa en diagnos eller ge en beskrivande bedömning. Det finns, som logopeden kommer förklara, många olika typer av tal- och språkstörningar. Diagnosen anpassas efter vad som framkom:
- Om problemet främst gäller uttal kan diagnosen bli något i stil med “fonologisk talstörning” (uttalsstörning) eller “verbal dyspraxi” om det handlade om inkonsekventa uttalsfel och svårt att koordinera talrörelser.
- Om problemet gäller både att förstå och uttrycka sig språkligt på bred front, pratar man ofta om “utvecklingsrelaterad språkstörning” (DLD), tidigare kallat “specifik språkstörning”.
- Om barnet bara har problem med att tala flytande (stamning) kan diagnosen vara “barndomsstamning”.
- Det finns även termer som “expressiv språkstörning” (om främst uttrycket är påverkat) och “impressiv språkstörning” (om förståelsen är mest påverkad), men ofta använder man bara “språkstörning” som en övergripande term och beskriver vilka delar som är svaga.
- Ibland ställs flera diagnoser om barnet har flera områden – t.ex. språkstörning och misstänkt ADHD, etc.

Logopeden kommer att förklara resultatet så att du förstår – tveka inte att ställa frågor om något är oklart. Du kan gärna anteckna eller be om en skriftlig sammanfattning. Ofta får man ett utlåtande där testerna och logopedens bedömning står, vilket kan vara bra att ha och visa för förskola/skola eller andra professionella.

Det kan kännas omtumlande att få en diagnos på sitt barn, även om man anat det. Vissa föräldrar blir ledsna eller oroliga för framtiden – det är naturligt. Men försök se diagnosen som ett verktyg för att få rätt hjälp. Att det nu “har ett namn” (t.ex. språkstörning) kan göra det lättare att läsa på, knyta kontakt med andra i liknande situation (det finns t.ex. föräldraföreningar via Afasiförbundet, för språkstörning/DLD), och att ställa krav på stöd i skolan. Språkstörning är relativt vanligt som sagt, och det finns många strategier och hjälpmedel att tillgå.

Efter utredningen diskuterar logopeden med dig vad som behövs härnäst – ofta leder utredningen vidare till behandling hos logopeden om det bedöms att barnet har behov av träning.

Behandling och stödinsatser

Behandling för tal- och språksvårigheter ges oftast av en logoped (talpedagog). Upplägget kan variera mycket beroende på barnets ålder, typ av svårighet och ert familjeschema. Ibland sker träning under en begränsad period intensivt, ibland glesare över lång tid. Det kan vara individuella träffar eller gruppträffar. Logopeden kommer att anpassa behandlingen efter vad utredningen visade och i samråd med er föräldrar.

Några generella punkter om behandlingen:

Information och utbildning: En viktig del i början av behandlingen är att ni föräldrar får information om vad barnets svårighet innebär. Logopeden förklarar hur just denna talstörning eller språkstörning fungerar, hur den brukar utvecklas över tid och vilka metoder som finns för att hjälpa. Den kunskapen gör att ni bättre förstår ert barn och kan bemöta hen på ett bra sätt. Ofta kan mycket oro släppa när man förstår att “okej, mitt barn har DLD, det innebär XYZ, det finns dessa strategier, många andra har det, etc.”.
Mål och planering: Tillsammans med logopeden sätter ni upp mål för behandlingen. Målen kan vara kortsiktiga (t.ex. “lära sig uttala K och G rätt i ord” eller “börja sätta ihop tvåordssatser” eller “våga prata mer i grupp” beroende på problemområde) och långsiktiga (t.ex. “förbättra taltydligheten” eller “öka ordförrådet till åldersadekvat nivå”). Ni diskuterar vad som är viktigast för er och för barnet. Logopeden har sin expertis om vad som är realistiskt i vilken takt, men dina åsikter som förälder värderas också – du känner ju ditt barn bäst. Man bestämmer också hur ofta och hur länge man ska träffas. Det kan vara till exempel en gång i veckan under ett par månader, eller varannan vecka under längre tid. Ibland kör man intensivperioder (flera gånger i veckan under några veckor) och gör uppehåll sedan. Hur mycket stöd som behövs varierar – en del barn med lättare svårigheter kanske bara behöver några uppföljningar; andra med stora svårigheter kan behöva stöd under många år i olika omgångar.
Föräldrarnas roll i behandlingen: Du som förälder brukar oftast vara med i rummet under logopedbesöken (åtminstone med yngre barn). Logopeden kommer inte att ta ditt barn och “fixa” hen bakom stängd dörr, utan ni gör det här som ett team. Du får lära dig de övningar och tekniker logopeden använder, så att ni kan fortsätta träna hemma i vardagen. Ibland kan det kännas som att logopeden mest leker med barnet – men tro mig, det är målmedveten lek! Ta gärna efter hur logopeden gör. Om behandlingen går ut på att stimulera ordförråd kanske logopeden visar hur ni kan läsa bok på ett särskilt sätt, eller spela något språkligt spel. Din delaktighet är viktig, eftersom logopeden träffar kanske barnet 30 minuter i veckan, medan du är med barnet varje dag. Många logopeder ger hemuppgifter mellan besöken – det kan vara att ni ska läsa en viss bok och öva på ett visst ljud, eller göra en lek där man övar turtagning i samtal. Försök prioritera att göra de uppgifterna; de brukar inte vara tidskrävande, men regelbundenheten gör stor skillnad.
Hur ser själva träningen ut? För barn är lek det bästa sättet att lära, så logopeder anpassar övningarna till lekfulla aktiviteter. Till exempel, om målet är att öva S-ljudet, kanske logopeden spelar “ormspel” där man får säga “ssssssss” som en orm varje gång man hamnar på en viss ruta, eller så läser ni en bok om “Sune som samlar sniglar” med massa S i. Om målet är ordförråd kanske logopeden har en stor låda med olika föremål ni tar fram och benämner och sorterar. Om det handlar om språkförståelse kanske ni leker med en liten bondgård och logopeden ber barnet att “ställa hästen på bordet” eller “lägg hunden under stolen” för att öva prepositioner. Allt anpassas så det ska vara kul och motiverande för barnet. Barn brukar tycka om att gå till logopeden – det blir en stund där fokus är på dem och ofta med mycket lek och beröm. Äldre barn kan ha lite mer samtalsövningar eller skolrelaterade språkövningar (t.ex. jobba med att förstå en text, lära sig strategier för att komma ihåg instruktioner, osv.), men även där på ett sätt som försöker bygga upp deras egna strategier och motivation.
Gruppbehandling och föräldragrupper: I vissa fall erbjuds behandling i grupp. Det kan vara grupper där flera barn i liknande ålder och med liknande svårigheter träffas tillsammans med logoped. För barnen kan det vara nyttigt att träffa andra “som pratar som jag” – det kan normalisera och ge dem kompisar att öva med. De får träna tillsammans i ledda övningar och även kanske leka fritt under logopedens uppsikt så hen kan se hur kommunikationen fungerar i grupp. Parallellt anordnas ibland föräldragrupper där man som förälder till ett barn med språkstörning får både lära sig mer och utbyta erfarenheter med andra föräldrar. Exempel på föräldragrupper kan vara kurs i TAKK (tecken som stöd) där man får öva tecken med andra, eller en mer diskussionsbaserad grupp om hur man stöttar språkutveckling hemma eller hanterar utmaningar i vardagen. Om du får chansen att delta i sådana grupper kan det vara väldigt givande – det känns ofta skönt att höra att andra har samma funderingar, och man kan få praktiska tips.
Förskolans/skolans medverkan: Som nämnts i tidigare avsnitt kan logopeden ibland också åka ut till barnets förskola eller skola för att ge råd, eller så kommer pedagoger till logopedmottagningen för att vara med på något pass. Logopeden kan t.ex. handleda en förskolegrupp i hur de kan arbeta med språkliga lekar, eller ge läraren material för extra övningar i klassen. Allt i syfte att integrera träningen i barnets vardagsmiljö, inte bara i logopedrummet.
Uppföljning: Logopeden kommer att följa upp barnets framsteg mot de mål ni satt. Vid återbesök utvärderas om barnet nått delmålen eller om planen behöver justeras. Ibland gör man om vissa tester efter en tids behandling för att se objektiva förbättringar. Beroende på resultat kan behandlingen avslutas (om allt gått framåt som tänkt och kanske barnet nu ligger inom normalgräns, eller att ni föräldrar känner att ni kan jobba vidare själva) – eller så fortsätter man med nya mål. Ibland tar man en paus i behandlingen om barnet kanske inte är redo att jobba med något visst ännu, och återupptar senare.

Det är inte ovanligt att barn med omfattande språkstörning går hos logoped i omgångar under uppväxten: kanske en period i 3-årsåldern, sen igen runt skolstart för nya utmaningar, osv. Hur mycket stöd som behövs är individuellt – en del behöver mycket stöd under lång tid, andra kortare insatser. Men även små framsteg kan betyda mycket för barnets vardag.

Som förälder: glöm inte att du också kan be om stöd för egen del. Att ha ett barn med särskilda behov kan vara påfrestande. Ibland kan man via logopedmottagningen eller habiliteringen få samtalsstöd, avlastning eller kurser i exempelvis föräldrastrategier (vissa kommuner erbjuder föräldraträffar för föräldrar till barn med NPF eller språkstörning). Att nätverka med andra föräldrar kan också ge emotionellt stöd – t.ex. finns Facebook-grupper och föreningar för Språkstörning/DLD där man kan utbyta erfarenheter.

Övningar hemma – en del av behandlingen

Vi har redan berört att mycket träning sker i hemmet på ett lekfullt sätt. Ofta ger logopeden er hemuppgifter. Det kan vara fysiska arbetsblad, bilder eller bara muntliga instruktioner (“tänk på att göra X varje kväll”). Försök att få in en rutin för detta. Kanske ta 10 minuter varje kväll där ni gör “tal-lekar” eller spelar ett språkspel logopeden lånat ut. Kanske välja ut ett “veckans ljud” som hela familjen extra mycket uppmärksammar (om det är uttalsträning). Var kreativ och gör det till något kul så känns det mindre som en “uppgift” och mer som kvalitetstid.

Involvera gärna syskon också i övningarna om möjligt. Syskon kan vara bra förebilder i lekar som tränar kommunikation. Men var noga med att syskonet inte tar över eller korrigerar, utan att övningen sker på ett jämlikt och stöttande sätt.

Kom också ihåg att berömma ansträngning mer än resultat. Om ni övar och barnet försöker, ge beröm: “Vad bra du försöker säga det svåra ordet!”. Om resultatet inte blir perfekt, påpeka inte det då (logopeden kan ge feedback på uttal under övningen på sitt sätt, men din roll som förälder kan mer vara att heja på och göra det roligt). Erbjud kanske en liten belöning efter träning – en klistermärke, eller att ni gör något mysigt tillsammans – för att hålla motivationen uppe.

Följ de mål som logopeden och ni kommit överens om, men stressa inte fram. Språkutveckling tar tid och har sina “språng”. Ibland kan det stå stilla ett tag trots träning, och sedan plötsligt släpper något och barnet gör ett hopp. Ha tålamod.

Vad beror tal- och språksvårigheter på?

En vanlig fråga föräldrar har är: “Varför har mitt barn det så här? Har vi gjort något fel? Går det i släkten? Finns det någon fysisk orsak?”. Forskningen kring tal- och språkutvecklingens avvikelser har gjort stora framsteg, men det finns fortfarande mycket vi inte vet. Här är vad man vet eller tror sig veta om orsakerna i dagsläget:

Hjärnans informationshantering: Att lära sig tala och förstå språk är en komplex process i hjärnan. Flera delar av hjärnan måste samspela – de som styr hörsel, syn (för att tolka munrörelser och gester), minne, motorik (för munrörelser), kognition (för att koppla ord till begrepp) m.m. Hjärnan behöver koppla ihop allt man hör och ser och minns för att kunna omvandla det till begripligt språk. Hos barn med språksvårigheter verkar denna samordning inte ske i samma takt eller mönster som hos andra. Man brukar säga att utvecklingen avviker från det förväntade jämfört med barn i samma ålder. Det behöver inte bero på någon skada, utan kan vara en annorlunda “mognadstakt” eller struktur i hjärnan som är medfödd. Forskare har i vissa studier sett små skillnader i hjärnans aktivitetsmönster eller storlek på vissa språkrelaterade områden hos personer med språkstörning, men det är inte entydigt och inga tydliga biologiska markörer finns ännu. Det handlar alltså om funktion, inte om att barnet “inte försöker” eller att föräldrarna inte pratat med barnet. Faktum är att idén att språkstörning orsakas av att föräldrarna pratar för lite med barnet saknar vetenskapligt stöd. Du kan med andra ord släppa eventuell skuld – detta är något i barnets neurobiologiska utveckling, inget du har orsakat genom föräldraskapet.
Ärftlighet: En av de tydligaste faktorerna som kommit fram är genetik. Tal- och språksvårigheter är ofta ärftliga. Det betyder att det kan finnas ett anlag i familjen som gör språkutveckling lite extra utmanande. Kanske hade någon av föräldrarna själv talfel som liten, eller läste sent, eller kanske finns det kusiner, farbröder, morföräldrar med liknande historier. Ibland kan man spåra i släkten att “ja, pappa pratade inte förrän han var 3, och farbror stammande som barn” osv. Tvillingstudier har visat att genetik spelar en stor roll i språkstörningar, men det är inte fråga om en enstaka “språkgen” utan snarare många gener i samverkan. Man har även identifierat vissa specifika gener som är kopplade till språkstörning, men det är komplext. Det viktiga att veta är: Om det är ärftligt, då var barnet liksom fött med en ökad risk för detta. Det kunde inte förhindras, men det kan hanteras nu när vi vet om det. Även om ni inte känner till någon i släkten så kan gener spela in – ibland bär föräldrar anlag som de själva kanske inte hade besvär av, men kombinationen ger utslag hos barnet.
Ingen tydlig förklaring ibland: Trots genetik och annat kan det vara så att man inte hittar någon specifik förklaring i just ditt barns fall. Det är inte ovanligt. Man får då nöja sig med att konstatera att “okej, hen har en språkstörning, men vi vet inte exakt varför just hen fick det”. Det kan kännas frustrerande att inte ha ett exakt svar, men det viktiga för att gå framåt är ändå vad gör vi åt det snarare än vad orsakade det.
En del av andra tillstånd: Ibland är språksvårigheter en del av ett större mönster, alltså att barnet har en annan diagnos där tal- eller språkproblem ingår som en del. Några exempel:
- Intellektuell funktionsnedsättning (utvecklingsstörning): Om barnets generella utveckling är försenad, alltså att hen lär sig allt (motorik, språk, självständighet) långsammare än normalt, då kommer förstås också språket vara försenat. Vid intellektuell funktionsnedsättning är språkliga svårigheter mycket vanliga och ofta proportionerliga mot generell utvecklingsnivå. (Logopedi kan ändå hjälpa till med kommunikation även där.)
- Autism: Barn med autism har ofta avvikelser i kommunikation. En del autistiska barn utvecklar nästan inget tal alls (selektiv mutism eller icke-verbal autism), medan andra pratar men kanske väldigt enspårigt eller formellt. Svårigheter med social kommunikation (ögonkontakt, turtagning, förstå vitsar etc.) är kärnsymtom vid autism. Ibland kan det i tidig ålder vara svårt att skilja en ren språkstörning från en autismproblematik, eftersom båda kan innebära sena ord och begränsat socialt joller. Men vid autism finns även andra beteendemönster (specialintressen, repetitiva beteenden, annorlunda samspel) som logopeden/psykologen tittar efter. Det är inte ovanligt att vissa barn har både autism och språkstörning. Och det finns överlapp – en del barn med språkstörning kan ha autistiska drag utan att fullt uppfylla kriterier. Diagnoserna kan samexistera eller vara skilda, och det kan behövas en neuropsykiatrisk utredning för att reda ut.
- ADHD/koncentrationssvårigheter: Många barn med språkstörning har också uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter, ibland så pass att de diagnostiseras med ADHD. Orsakerna kan hänga ihop i hjärnan, eller så kan språksvårigheten göra det svårare att hänga med och då yttrar det sig som rastlöshet. Omvänt har många barn med ADHD också någon grad av språklig svaghet – så de två tillstånden överlappar en del.
- Hörselnedsättning: Barn som har nedsatt hörsel (t.ex. öroninflammationer som lett till vätska bakom trumhinnan, eller medfödd hörselskada) kan få en försenad tal- och språkutveckling eftersom de inte hör talade språkljud tydligt. Det är därför hörseltest är viktigt om språket inte kommer igång. En hörselnedsättning är ju i sig inte en språkstörning i hjärnan, men kan ge liknande symtom som en språkstörning eftersom barnet inte fick full tillgång till språkljuden. Med hörapparat eller rör i öronen kan talet komma ikapp. (Vissa barn med hörselnedsättningar behöver också särskilt språkträningsstöd, och lär sig kanske teckenspråk parallellt).
- Läpp-, käk- eller gomspalt: Barn som föds med t.ex. gomspalt (kluven gom) har en anatomisk avvikelse som gör att talet kan låta nasalt (genom näsan) och vissa ljud är svåra att bilda fysiskt. De följs vanligen av specialister och logopeder från tidig ålder. Detta är alltså en medicinsk orsak till talstörning – med kirurgi och träning kan det oftast åtgärdas så att talet blir begripligt, men det kan ta tid.
- Generella inlärningssvårigheter/dyslexi: Många med språkstörningar har, som nämnt, senare problem med läsning (dyslexi). Dyslexi är en specifik svårighet med avkodning av ord i text, och bottnar ofta i fonologiska (språkljudsliga) svårigheter som finns där redan tidigt. Man kan säga att språkstörning och dyslexi är släkt – ena visar sig i talat språk, andra i skriftspråket, men de kan hänga ihop. Så en del barn har båda diagnoserna. Detta kan påverka skolsituationen och behöva anpassningar (t.ex. längre tid vid prov, hjälpmedel som talsyntes osv.).

Listan ovan kan låta skrämmande, men kom ihåg: alla barn med tal-/språkproblem har inte dessa andra saker. Många har en isolerad språkstörning – i så måtto att de inte har autism eller intellektuell funktionsnedsättning – utan bara en specifik svårighet med språket. En sådan utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) är ändå fullt tillräcklig utmaning i sig, men det är bra att utesluta andra faktorer.

När en olycka eller sjukdom orsakar svårigheter: Slutligen ska nämnas att barn också kan drabbas av förvärvade tal- och språksvårigheter, t.ex. om något händer efter födseln. Om ett barn som tidigare pratade normalt plötsligt förlorar talförmågan eller får afasi efter t.ex. en hjärnolyckshändelse (trauma, stroke, hjärnhinneinflammation etc.), då kallas det förvärvad talstörning eller språkstörning. Det är en annan situation än en medfödd/utvecklingsbetingad svårighet. Den här artikeln fokuserar på de utvecklingsmässiga svårigheterna (som visar sig tidigt under uppväxten utan yttre skada) och inte på de förvärvade. Men det kan vara bra att känna till skillnaden. Förvärvade fall sköts ofta i medicinska rehabiliteringssammanhang (t.ex. barnrehab, sjukhuslogopeder), medan de utvecklingsrelaterade sköts via BVC/skola/habilitering.

Rättigheter, information och barnets delaktighet

När ni väl är inne i vårdsystemet för att få hjälp med barnets tal/språk, är det viktigt att veta att ni har rättigheter som patienter/föräldrar. I Sverige får man söka vård i vilken region man vill – du kan alltså välja att utredas/behandlas hos logoped i en annan region om du önskar (även om det oftast är smidigast inom den egna). I en del regioner behövs remiss som sagt, men annars kan du direkt lista ditt barn var du vill.

Se också till att ni förstår den information som vården ger. Ibland används facktermer; be om förklaring i vanliga ord om det är för krångligt. Ni kan alltid ställa frågor – inga frågor är dumma. Logopeder och läkare har skyldighet att försäkra sig om att ni förstått vad diagnosen innebär, vad behandlingen går ut på etc. Om ni behöver mer tid att tänka, säg det.

Ni har också rätt att få informationen skriftligt – många kliniker ger automatiskt ett skriftligt utlåtande, men om inte så kan du be om det eller att de åtminstone mailar en sammanfattning. Det är lätt att man glömmer detaljer annars.

Om svenska inte är ert starkaste språk, har ni rätt till tolk på ert modersmål. Säg till i förväg så bokas en språktolk (kostnadsfritt för er). Använd den rätten hellre än att chansa att ni förstår allt på knackig svenska – det är viktigt med tydlig kommunikation åt båda håll. På många 1177-sidor kan man också läsa information på andra språk, ifall t.ex. en förälder eller släkting hellre vill det.

Om barnet skulle ha en hörselnedsättning så har ni även rätt till teckenspråkstolk i kontakt med vården, men i de flesta fall med små barn är det språktolk som kan bli aktuellt.

Barnets delaktighet i vården

Svensk patientlagstiftning betonar att även barn har rätt att vara delaktiga i sin vård, i den mån det är möjligt utifrån barnets ålder och mognad. Det finns ingen strikt åldersgräns för när ett barn “får” vara med och bestämma, men ju äldre och mer moget barnet är, desto mer ska hen få säga sitt.

För praktiken i ert fall betyder det: Inkludera barnet i samtalen kring behandlingsupplägg. Kanske kan hen få välja något mål att jobba med (t.ex. “bli bättre på R-ljudet så att jag kan säga mitt namn tydligt i klassen”, om barnet är stort nog att förstå det målet). Låt barnet få uttrycka om det är något i terapin hen tycker är extra roligt eller jobbigt, så kan logopeden anpassa. Om ditt barn är kanske 8-9 år eller äldre, kan man börja fråga dem direkt: “Tycker du att övningarna hjälper? Är det något du vill göra mer av?” etc.

Barnet har också rätt att få information om sin egen vård på ett sätt hen förstår. Logopeden kan till exempel förklara för barnet: “Du har lite svårt att säga S och K, så det övar vi på här. Det kallas uttalsträning. Jag vet att du vill kunna säga “sko” rätt, och vi hörde ju att det blir ‘to’ ibland – men du har blivit mycket bättre!”. Genom att involvera barnet blir hen mer motiverad och mindre osäker. Ett äldre barn (t.ex. tonåring) kanske kan vara med och planera hur ofta hen orkar komma på träning med tanke på skola, och vilka hemövningar som funkar i deras rutin.

Förbereda barnet inför vårdbesök

Många barn – speciellt yngre – kan känna sig osäkra eller nervösa inför att träffa en ny person inom vården. Du kan hjälpa genom att förbereda barnet hemma innan ni går till logopeden eller BVC för utredning. Några tips:

Lek “gå till logopeden”: Barn förstår världen genom lek. Kanske kan ni köra en liten låtsaslek där du är “logoped” och gosedjuren är “barnet” som ska öva att prata. Låtsasfråga gosedjuret vad det heter, titta i munnen, be det säga ett ord, och ge mycket beröm. På så vis blir konceptet lite bekant och inte så laddat.
Berätta i förväg vad som ska hända: Som nämnt tidigare, var öppen med varför ni ska dit (“för att få hjälp med pratet”) och vad som ska hända. Förklara att logopeden kommer leka lite och lyssna när du pratar, kanske titta i en bok och fråga dig saker. Och att det inte är farligt, inte som hos doktorn (ingen spruta, inget göra ont). Om barnet är oroligt att hen “ska till doktorn”, betona att logopeden mest pratar och leker.
Böcker eller filmer: Ibland finns barnböcker som handlar om att gå till doktorn eller liknande, som man kan läsa för att avdramatisera. Även om de inte handlar om just logoped kan de hjälpa. Det finns också korta informationsfilmer (t.ex. på YouTube eller 1177) om logopedbesök för barn, men se dem gärna tillsammans och prata om det efteråt.
Ta med trygghetssaker: Låt barnet ta med sin favoritnalle eller en annan trygg sak till besöket om hen vill. Ibland kan den få “vara med” under utredningen.
Kom utvilade och mätta: Ett praktiskt råd – se till att barnet har ätit och sovit, så orken finns. Att utredas kan vara utmattande för barnet, eftersom hen behöver koncentrera sig på max. Så planera inte in något jättekrävande precis innan eller efter. Ge kanske en banan eller mellis innan, så inte hunger stör.

Viktigt är att du själv försöker vara lugn och positiv, då smittar det av sig. Om du själv är väldigt orolig och spänd (vilket är förståeligt, men försök dölja det lite), kan barnet plocka upp den oron.

När ni väl är på plats, låt gärna barnet få ett visst mått av kontroll: t.ex. om logopeden erbjuder olika färger på penna att rita med, låt barnet välja. Små saker som ger barnet känslan av att “detta är också på mina villkor” hjälper.

Till sist, kom ihåg att tal- och språksvårigheter är något som många barn klarar sig bra igenom med rätt stöd. Som förälder är du en nyckelperson i ditt barns språkresa. Genom att vara informerad (vilket du nu är mer än innan, förhoppningsvis!), vara engagerad och samarbeta med förskola/skola och logopeder, ger du ditt barn bästa möjliga förutsättningar. Framförallt: visa kärlek och tålamod. Ditt barn är så mycket mer än sina svårigheter. Med tid, träning och förståelse kan ni tillsammans övervinna många hinder och se framsteg som ni kan glädjas åt. Varje nytt ord ditt barn lär sig eller varje gång hen uttalar något tydligare – fira det! Små steg leder till stora kliv på sikt.

Källor:

1177 Vårdguiden: “När barn har svårigheter med tal och språk” (information om symtom, flerspråkighet, när man ska söka vård, råd till föräldrar och TAKK).
SITS (Svensk Intresseförening för Tal och Språk): Utvecklingsrelaterad språkstörning (DLD) påverkar cirka 1–2 barn per klass.
Afasiförbundet/ RADLD faktablad: Ungefär 7–8% av alla barn har språkstörning (DLD); språkstörning kan vara ärftligt (genetiska faktorer har stor betydelse enligt tvillingstudier); många barn med språkstörning har också dyslexi eller ADHD i kombination.
Hjärnfonden: “Språkstörning” – bekräftar att tidiga insatser är viktiga för att förbättra prognosen och att ärftlighet är hittills den enda kända tydliga orsaken till språkstörning. Flerspråkighet i sig orsakar inte språkstörning (milstolpar är samma för flerspråkiga och enspråkiga barn).
Region Stockholm Logopedi: “Skenande tal” – definition av mycket snabbt och forcerat tal som påverkar förståelighet.
Rikshandboken för barnhälsovård: Myter och fakta om flerspråkighet – flerspråkiga barn har inte generellt långsammare språkutveckling än enspråkiga.