Vanliga språkliga svårigheter hos barn – en guide för föräldrar

Språksvårigheter hos barn – en guide för föräldrar

Språkutveckling hos barn varierar stort, men många barn stöter på någon form av språklig svårighet under uppväxten. Ofta rör det sig om lindriga uttalsproblem som hör till den normala utvecklingen och växer bort, men i andra fall kan svårigheterna vara tecken på mer betydande problem som kräver stöd. Språkliga svårigheter är vanliga och kan påverka barnets vardag och lärande påtagligt – ändå missas många barns språkproblem trots deras stora inverkan på utvecklingen. I den här artikeln går vi igenom de vanligaste språkproblemen hos barn, från de mildaste uttalssvårigheterna till mer komplexa och allvarliga problem som språkstörning (DLD), stamning och dyslexi. Vi beskriver också hur man kan känna igen dessa svårigheter i vardagen och när föräldrar bör uppmärksamma dem och söka hjälp.

Uttalssvårigheter och lindrigare talproblem

Den vanligaste och ofta lindrigaste formen av språkliga svårigheter hos barn är uttalssvårigheter. Mindre barn har ofta svårt att uttala vissa språkljud korrekt – ett normalt led i talutvecklingen. Många ljud utvecklas sent, och det är inte ovanligt att barn förenklar uttalet av svåra ord. Till exempel är R-ljudet och sje-ljudet ofta utmanande och brukar inte behärskas förrän i förskole- eller skolåldern. Likaså kan barn till en början byta ut eller utelämna svåra ljud i ord; detta kallas fonologiska förenklingar och hör ofta till normal språkutveckling upp till en viss ålder.

Typiska tecken på uttalssvårigheter:

Byter ut ljud: Barnet ersätter svåra språkljud med enklare. Till exempel kan “docka” uttalas som “tocka” om barnet har svårt för d-ljud och k-ljud.
Utelämnar ljud eller stavelser: Längre ord förenklas genom att vissa ljud tas bort. Exempelvis kanske “blomma” uttalas “bomma” eller “glass” uttalas “gass”.
Sent utvecklade ljud: Vissa specifika ljud kommer senare. Ett vanligt exempel är R-ljudet – en del barn kan inte säga R förrän vid 6–7 års ålder. Under tiden kan de ersätta det med ett J-ljud eller ett harklande ljud i halsen. Även “sj-” och “tj-”-ljuden (i ord som sjuk eller tjej) kan vara svåra och ofta inte finnas i barnets tal förrän i 5–6-årsåldern.

Uttalsmognaden skiljer sig från barn till barn. Det är viktigt att känna till vilka uttal som är normala för åldern och vilka som kan tyda på avvikelse. Till exempel är det normalt att en 4-åring fortfarande säger R, sj- och tj-ljud fel. Däremot bör enklare språkljud som p, b, m, t, d, k, g finnas på plats hos en 4-åring; om barnet har svårt även med dessa kan det röra sig om en uttalsavvikelse som behöver utredas. Ett varningstecken är om barnet inte blir förstått av personer utanför familjen. Enligt riktlinjerna från barnhälsovården bör man överväga remiss till logoped om ett barn vid 3–4 års ålder talar så otydligt att bara närstående förstår vad hen säger. Detsamma gäller om uttalsfelen kvarstår högt upp i förskoleåldern utan förbättring, eller om barnet självt blir frustrerat över att inte kunna göra sig förstått.

När bör man söka hjälp? Om ditt barn vid ungefär 4 års ålder har stora problem med uttalet utöver de svåra ljud som normalt utvecklas senare (R, sj- och tj-ljud) kan det vara dags att rådfråga BVC eller en logoped. Logopeden kan bedöma om det rör sig om en ren uttalsfördröjning som barnet kan växa ifrån, eller om det behövs träning och stöd. Tidig insats kan förhindra att uttalsproblemen påverkar barnets självförtroende och språkutveckling onödigt mycket.

Svårigheter med språkförståelse (begränsat ordförråd och förståelse)

Nästa nivå av språkliga svårigheter rör språkförståelsen – alltså barnets förmåga att förstå vad ord och meningar betyder. En del barn kan prata ganska tydligt men förstår ändå inte allt som sägs till dem. De har kanske ett begränsat ordförråd och svårt att ta till sig innebörden i berättelser eller instruktioner. Sådana svårigheter med språkförståelse märks ofta genom att barnet inte följer uppmaningar eller tycks förlora tråden i samtal och sagor.

Exempel på språkförståelseproblem i vardagen:

Svårt att följa instruktioner: Barnet kanske inte reagerar eller gör fel när du ber det hämta något enkelt, som “gå och hämta dina skor”. Det kan bero på att hen inte förstår alla ord eller hela uppmaningen.
Begränsat ordförråd: Barnet använder få ord för sin ålder och har svårt att förstå eller lära sig nya ord. Till exempel kanske hen kan namnen på vanliga saker hemma, men har svårt med ord för färger, kläder eller känslor.
Problem att förstå berättelser: När man läser en enkel saga eller berättar om dagens händelser, har barnet svårt att hänga med i handlingen eller att svara på frågor om vad som hänt. Hen kan fokusera på fel detaljer eller tappa sammanhanget, vilket tyder på bristande språkförståelse.

Språkförståelsesvårigheter kan ibland vara svåra att upptäcka, eftersom föräldrar ofta anpassar sitt språk och barnen använder ledtrådar i omgivningen för att verka förstå. Enligt barnhälsovårdens experter är dock bristande språkförståelse det som hindrar ett barn mest i språkutvecklingen och i kommunikationen med andra. Därför är det viktigt att vara uppmärksam. Om man märker att barnet mest förlitar sig på gester eller sammanhang för att förstå, eller om hen inte verkar förstå fler än ett fåtal ord vid 2–3 års ålder, bör man ta upp det med exempelvis BVC.

När bör man söka hjälp? Om ett barn vid omkring 2–3 års ålder förstår betydligt färre ord och instruktioner än jämnåriga, eller om en äldre förskolebarn ofta missförstår vad som sägs även i vardagliga situationer, kan det vara tecken på en bredare språklig svårighet. Då bör man kontakta BVC eller en logoped för råd. Socialstyrelsen betonar att alla barn med tecken på språkförståelseproblem ska fångas upp tidigt, eftersom detta ofta förutspår kommande språkliga svårigheter. Tidig utredning kan visa om barnet har en generell språkförsening eller om det rör sig om exempelvis en språkstörning i grunden (mer om det nedan). Även skolan (elevhälsan) kan hjälpa till att utreda språkförståelseproblem hos ett äldre barn som har svårt att tillgodogöra sig undervisningen.

Språkstörning (DLD) – omfattande språkliga svårigheter

En språkstörning, internationellt kallad Developmental Language Disorder (DLD), är en mer omfattande och varaktig språklig funktionsnedsättning. Specialpedagogiska skolmyndigheten förklarar att barn med språkstörning inte har samma språkliga förmåga som jämnåriga – de kan ha svårt att förstå vad andra säger, att själva prata så att andra förstår, eller både och. En språkstörning påverkar barnets förmåga att kommunicera, tänka språkligt och lära, och kan få konsekvenser för hela skolgången om den inte uppmärksammas. Det är viktigt att påpeka att språkstörning inte beror på bristande intelligens eller dålig stimulans; det handlar om att hjärnan har svårare att bearbeta språket. Problemet kan finnas även om barnet i övrigt är typiskt utvecklat.

Tecken och exempel i vardagen

Språkstörning kan ta sig olika uttryck hos olika barn, men typiskt ser man att språkutvecklingen är tydligt försenad eller annorlunda redan i tidig ålder. Några vanliga tecken hos yngre barn är:

Sen och avvikande talutveckling: Barnet börjar prata sent och har kvar uttalsförenklingar långt efter att jämnåriga har lärt sig säga orden korrekt. Hen kan byta ut eller utelämna många språkljud (t.ex. säger “ba” för “boll” eller “tat” för “katt”).
Grammatiksvårigheter: Barnet har svårt med meningsbyggnad och böjningar. Kanske används bara tvåordsmeningar vid en ålder då andra barn säger långa meningar, eller så böjer barnet verben fel (t.ex. “han gådde där” istället för “han gick dit”). Vissa barn med språkstörning hoppar över småord och pratar telegrafiskt, t.ex. “pojke äta äpple” i stället för “pojken äter äpplet”.
Litet ordförråd och svårt att hitta ord: Ofta är ordförrådet begränsat – barnet kanske använder generella ord som “den där” i stället för specifika benämningar. Hen kan ha svårt att lära sig nya ord och ofta “leta efter” ord när hen ska prata. Det kan märkas genom många pauser eller att barnet beskriver runt ordet (t.ex. “den man klipper med” i stället för “sax”).
Påtagliga förståelsesvårigheter: Många barn med språkstörning har också svårt att förstå talat språk. De kan missa poängen i längre meningar, tolka saker bokstavligt eller inte följa med i samtal som förväntat. Till exempel kanske barnet inte förstår flerstegs-instruktioner (“lägg dockan på stolen och hämta bollen”) eller har svårt att greppa innebörden i frågor som “vem gjorde vad i sagan?”.

Dessa svårigheter gör att barnets kommunikation i vardagen ofta påverkas. Barnet kan ha svårt att berätta sammanhängande om något som hänt – berättelserna kanske blir korta och oklara eller hoppar över viktiga detaljer. Att hålla igång en konversation kan också vara svårt; barnet kanske inte svarar på tilltal eller byter ämne på ett lite ovanligt sätt eftersom hen inte uppfattar allt. I sociala sammanhang kan språkstörningen leda till missförstånd med jämnåriga. Barnet kan verka omoget språkligt, vilket ibland gör det svårt att leka på lika villkor med andra barn. Vissa barn blir tystare och drar sig undan i grupp för att inte avslöja sin språkliga osäkerhet, medan andra kompenserar genom att vara fysiskt aktiva eller dominera leken på andra sätt.

Hur vanligt är språkstörning och hur utvecklas det över tid?

Språkstörning är förhållandevis vanligt. Svensk och internationell forskning uppskattar att ungefär 7–10 % av alla förskolebarn har någon form av utvecklingsrelaterad språkstörning. Många av dessa svårigheter kvarstår i någon form upp i skolåldern och vuxenlivet. Svårigheterna kan dock ändra karaktär över tid. Specialpedagogiska skolmyndigheten beskriver att barn i förskoleåldern med språkstörning ofta har problem med uttal och meningsbyggnad, medan svårigheterna hos äldre barn ofta märks i form av läs- och skrivsvårigheter i skolan. Språkstörning är alltså en dynamisk diagnos – kärnproblemet (språket) finns kvar, men det som märks mest kan skifta när kraven ändras.

Det är också vanligt att språkstörning samvarierar med andra svårigheter, såsom uppmärksamhetsproblem (ADHD), autism eller specifika läs- och skrivsvårigheter. Exempelvis har en stor andel barn med ADHD även underliggande språkstörning som kan förvärra koncentrationsproblemen, och många barn med språkstörning utvecklar senare dyslexi när de ska lära sig läsa. Dessa samband gör det extra viktigt att uppmärksamma språket tidigt – ibland kan språkstörningen vara det dolda hindret bakom beteende- eller skolsvårigheter.

När bör man söka hjälp? Misstänker du att ditt barn kan ha en språkstörning ska du inte tveka att söka hjälp tidigt. Socialstyrelsen framhåller att utredning rekommenderas om ett barns språkutveckling inte går framåt trots extra stöd, eller om barnet vid 5 års ålder fortfarande har tydligt avvikande språkliga färdigheter jämfört med jämnåriga. Även om tecknen kan vara subtila är föräldrars oro i sig ett skäl att göra en logopedbedömning. Kontakta i första hand BVC (för förskolebarn) eller elevhälsan på skolan (för skolbarn) för att diskutera en remiss till logoped. Logopeden kan genom tester bedöma barnets olika språkliga förmågor – uttal, ordförråd, grammatik, språkförståelse m.m. – och avgöra om kriterierna för språkstörning uppfylls. Ju tidigare barnet får en diagnos och därmed rätt stöd, desto bättre kan man hjälpa hen i kommunikation och förebygga sekundära problem som låg självkänsla eller inlärningssvårigheter.

Stamning – talets flyt störs

Stamning är ett språkrelaterat problem som handlar om talets flyt (flytande tal). Stamning visar sig genom att talaren upprepar ljud eller stavelser, drar ut på ljud eller “fastnar” så att inget ljud kommer, trots att hen försöker prata. Det är en ofrivillig störning i talflödet. Barn som stammar vet oftast precis vad de vill säga, men orden “hakar upp sig” på vägen ut. Stamningens omfattning kan variera – ibland märks den knappt, ibland är den mer frekvent och påtaglig.

Hur märks stamning hos barn?

Stamning börjar oftast i 2–5-årsåldern, när barnets språk utvecklas som snabbast. Hos en del kommer stamningen plötsligt, hos andra smygande. Det är vanligt att åtminstone 5–10 % av alla barn har en period av stamning eller liknande icke-flytande tal under uppväxten. Många växer ifrån dessa talhack spontant. Men för en del kvarstår stamningen eller tilltar, och då kan den behöva behandlas. Här är några typiska tecken på äkta stamning (utöver vanliga “tvekljud” som alla kan ha ibland):

Upprepningar: Barnet tar om ljud eller stavelser flera gånger. Till exempel: “m-m-m-mamma” eller “kan kan kan jag få...”. Återkommande upprepningar av första ljudet i ord (“k-k-katt”) är också vanligt.
Förlängningar: Barnet drar ut ljud onormalt, t.ex. “mmmmat” eller “ssssko”, så att talet stannar upp.
Blockeringar: Talet “låser sig” helt under ett ögonblick av tystnad, trots att barnet försöker tala. Det kan låta som att orden fastnar i halsen. Till exempel “Jag vill ...(tyst paus)… gå ut”.
Kamp och ansträngning: Ibland syns det att barnet spänner sig för att få fram ordet – ansiktet kanske rynkas eller kroppen rör sig i takt med försöken. Barnet kan också byta ord plötsligt eller helt avbryta sitt yttrande. Vissa små barn kan säga saker som “jag kan inte prata” när de upplever att orden låser sig.

Stamning kan vara påfrestande för barnet i olika grad. En del barn verkar oberörda och pratar på trots hackningarna. Andra kan bli frustrerade eller börja undvika situationer där de förväntas prata mycket – till exempel kanske de drar sig för att prata i samling på förskolan. Det är viktigt att omgivningen bemöter stamningen lugnt och stöttande: ge barnet tid att prata klart, visa att du lyssnar och avbryt eller rätta inte mitt i ett stamningsögonblick. Ofta hjälper det att själv prata lugnt och inte stressa fram barnets tal.

När ska man bli orolig och söka hjälp?

Milda stamningar som kommer och går under några veckor behöver inte genast väcka oro – många barn har sådana faser. Men om stamningen ökar i omfattning eller varar mer än några månader kan det vara läge att rådgöra med en logoped. Barnhälsovårdens riktlinjer är tydliga: så tidig insats som möjligt är önskvärd om man är orolig eller om barnet själv besväras av sin stamning. Det finns effektiva behandlingsmetoder för förskolebarn som stammar, och tidigt stöd kan förhindra att stamningen “sätter sig” och påverkar barnets självkänsla. Kontakta BVC eller en logopedmottagning om ditt barn stammar mer än tillfälligt. I vissa regioner kan föräldrar kontakta logoped direkt utan remiss, i andra behövs remiss från t.ex. BVC eller vårdcentral. Du kan alltid ringa 1177 Vårdguiden för att få råd om vart du ska vända dig.

En logopedisk utredning av stamning innebär ofta att logopeden lyssnar på barnets tal i olika situationer, bedömer typ och frekvens av stamningen och ställer frågor om hur barnet och ni föräldrar upplever problemet. Om stamningen bedöms som behandlingskrävande sätts träning in, ofta i form av lekfulla talövningar och föräldrarådgivning för att underlätta ett flytande tal hemma. Tveka inte att söka hjälp – stamning blir inte värre av att man uppmärksammar den på rätt sätt. Tvärtom kan öppenhet och tidiga insatser göra att barnet inte utvecklar negativa mönster kring talet.

Dyslexi och läs- och skrivsvårigheter

Dyslexi är en specifik inlärningssvårighet som främst märks när barnet ska lära sig läsa och skriva. Medan de tidigare nämnda språkproblemen gäller talat språk, handlar dyslexi om svårigheter med skriftspråket – att koppla ihop bokstäver med ljud, avkoda ord och stava rätt. Dyslexi kallas ibland för läs- och skrivsvårigheter (specifikt av dyslektisk typ). Det uppskattas att ungefär 5–8 % av befolkningen har dyslexi, vilket motsvarar ett par barn i varje skolklass. Precis som språkstörning är dyslexi ärftligt – det finns ofta andra i släkten som haft liknande svårigheter. Dyslexi har inget med intelligens att göra; det beror på hur hjärnan bearbetar språkljud och skriven text.

Hur märks dyslexi hos barn?

Tecknen på dyslexi brukar bli tydliga i tidig skolålder (årskurs 1–3), när barnet ska knäcka läskoden. Ofta har barnet då redan genomgått språkutvecklingen i tal relativt normalt (även om vissa haft försenat tal som små). Typiska kännetecken är:

Svårigheter att avkoda ord: Barnet läser långsamt och hackigt, behöver ljuda fram många ord och tappar lätt flytet. Alternativt försöker hen läsa fort men gissar och hoppar över delar av ord, vilket leder till felaktig läsning.
Problem med stavning: Att stava rätt är ofta extra svårt. Barnet kan stava ljudenligt (som det låter) i stället för korrekt enligt stavningsregler. Till exempel kanske hen skriver “skina” för “kina” eller blandar b och d i skrift. Stavfelen är ofta inkonsekventa och kvarstår trots övning.
Bokstavs- och ljudförväxlingar: Det är vanligt att blanda ihop liknande bokstäver eller språkljud. Till exempel kan b och d eller u och y förväxlas. Barnet kan också byta plats på bokstäver i ord (skriva “tärning” i stället för “träning”).
Dålig fonologisk medvetenhet: Många barn med dyslexi har svårt att uppfatta och manipulera språkljuden i ord. De kan ha svårt med rim och ramsor, att veta vilka ord som låter lika i början/slutet, eller att lära sig alfabetet i rätt ordning.
Läsundvikande och ansträngning: Eftersom läsning och skrivning är tungt för barnet kan hen börja undvika det. Kanske vill barnet inte läsa högt inför klassen, drar sig för läxläsning eller klagar på magont när det är dags att skriva. Om hen ändå försöker kan hen bli väldigt trött eller tappa tråden eftersom all energi går åt till att avkoda texten.

Konsekvenserna av dyslexi märks förstås mest i skolans kontext – läsning tar lång tid och barn med dyslexi riskerar att halka efter i ämnen där mycket läsning krävs. Det kan också påverka självförtroendet: barnet kanske känner sig dum eller dålig, trots att dyslexi inte handlar om begåvning. Som förälder kan man hjälpa till genom att göra lästräningen lustfylld och ge extra stöd hemma. Att lyssna på ljudböcker, träna med lättlästa texter och använda hjälpmedel (t.ex. talsyntes på datorn) är strategier som många med dyslexi har nytta av.

Utredning och stöd vid dyslexi – när agera?

Det är viktigt att upptäcka dyslexi tidigt, helst redan första åren i skolan, så att barnet kan få stöd innan det hamnar alltför långt efter. Man behöver ingen formell diagnos för att få hjälp i skolan – det faktum att barnet har svårigheter räcker för att skolan ska ge stöd. Om du som förälder misstänker dyslexi, ta först kontakt med barnets lärare och skolans elevhälsa. Skolan kan initiera en utredning av läs- och skrivsvårigheter. Ofta görs en sådan utredning av en speciallärare eller specialpedagog i samarbete med logoped eller psykolog. Man kartlägger då barnets läsförmåga, stavning, språkliga medvetenhet och eventuella andra faktorer (t.ex. koncentrationssvårigheter).

Ibland kan ni också få remiss direkt till en logopedmottagning som specialiserar sig på dyslexiutredningar. Det finns logopeder inom primärvården i vissa regioner som testar för dyslexi. Oavsett vem som utreder så mynnar det ut i en profil av barnets styrkor och svagheter. Ni får återkoppling om resultatet och – viktigast av allt – konkreta råd om vilken hjälp och anpassning barnet behöver. Det kan handla om särskild lästräning, rätt till längre provtid, tillgång till inlästa läromedel, stavningsprogram etc. Ju tidigare dessa sätts in, desto mer kan barnet hänga med i undervisningen trots sin dyslexi.

När och var ska föräldrar söka hjälp?

Som förälder kan det vara svårt att veta vad som är “inom normalspannet” av språkutveckling och när man bör oroa sig. En bra tumregel är att lita på din magkänsla: ingen känner barnet bättre än du. Om du är orolig för ditt barns tal eller språk är det alltid rätt att söka vägledning. Här är några riktlinjer för vart du kan vända dig och vid vilka situationer:

Vid tidiga oro-tecken (för små barn): Kontakta barnavårdscentralen (BVC) om ditt barn ännu inte börjat skolan och du är orolig för språkutvecklingen. BVC följer rutinmässigt upp språk och tal vid flera åldrar (bl.a. språkscreening vid 2,5–3 år och språkbedömning vid 4 år). Om något avviker kan BVC remittera er vidare till logoped eller andra specialister. Du kan också själv ta upp språkliga funderingar med BVC-sköterskan mellan de ordinarie kontrollerna. Tidiga tecken som motiverar kontakt kan vara att barnet inte jollrar eller säger sina första ord i väntad tid, att hen inte tycks förstå enkla uppmaningar vid ~2 år, eller att talet är mycket otydligt vid ~3–4 år.
För barn i förskola/skola: Ta kontakt med förskolans specialpedagog (om det finns) eller ditt barns lärare och skolans elevhälsa om språkliga svårigheter uppmärksammas. Elevhälsan (där exempelvis skolsköterska, psykolog och specialpedagog ingår) kan guida er rätt. Ofta har skolan tillgång till specialpedagoger som kan göra en första språklig kartläggning eller sätta in extra stöd i väntan på vidare utredning. Om det gäller t.ex. misstänkt dyslexi, är det elevhälsan som ser till att barnet får en läs- och skrivutredning och rätt stöd i skolarbetet.
Logoped – direkt eller via remiss: Logopeder är experter på tal- och språksvårigheter hos barn. I många regioner kan föräldrar själva kontakta en logopedmottagning direkt för rådgivning eller tidsbokning. I vissa fall krävs remiss – då kan BVC-läkare, skolsköterska eller vårdcentral hjälpa er med det. Om du känner dig osäker kan du alltid ringa telefonnummer 1177 för sjukvårdsrådgivning; de kan bedöma situationen och hänvisa dig rätt i vården.
När språksvårigheter upptäcks av andra: Ibland kanske det är förskolepersonalen eller lärare som först uttrycker oro för barnets tal eller språk. Ta deras observationer på allvar – de ser ditt barn i en miljö med jämnåriga, där svårigheterna kan bli tydligare. Tveka inte att be om möte och diskutera vad som kan göras. Ofta kan skolan/förskolan ordna extra stöd direkt, och de kan också hjälpa er vidare till elevhälsan eller logoped.

Vänta inte för länge. Om ett barn har verkliga språksvårigheter är det viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt. Forskning och beprövad erfarenhet visar att tidiga insatser kan förbättra barnets prognos avsevärt – språket går att träna och förstärka med rätt åtgärder, och ju yngre hjärnan är desto bättre anpassar den sig. Dessutom slipper barnet onödiga misslyckanden och frustrationer under viktiga utvecklingsår om stöd sätts in tidigt. Som förälder kan du också få värdefulla råd kring hur du stimulerar språket hemma och bemöter ditt barns svårigheter på bästa sätt.

Avslutningsvis: många språkproblem hos barn går att övervinna eller mildra med rätt hjälp. Att söka stöd är inget misslyckande, utan tvärtom ett sätt att ge ditt barn bättre förutsättningar. Svenska riktlinjer från exempelvis Socialstyrelsen, Specialpedagogiska skolmyndigheten och Logopedförbundet understryker att barn med språkliga svårigheter inte ska “vänta ut” problemen i det tysta, utan fångas upp och hjälpas så snart det går. Så tveka aldrig att be om en extra koll på ditt barns språk – du har allt att vinna på att vara uppmärksam, och ditt barn har allt att vinna på att bli förstått.

Källor:

Socialstyrelsen och Rikshandboken Barnhälsovård – om barns språkutveckling, språksvårigheter och riktlinjer för tidig upptäckt.
Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) – information om språkstörning (DLD), konsekvenser i olika åldrar och pedagogiska råd.
1177 Vårdguiden – råd om när barn har svårigheter med tal och språk samt dyslexi.
Hjärnfonden – fakta om dyslexi (förekomst, orsaker och symtom).
Kunskapsguiden (Socialstyrelsen) – samlad kunskap om språkstörning och kriterier för utredning enligt CATALISE-konsensus.
Rikshandboken Barnhälsovård – vägledning om stamning hos barn och när remiss till logoped bör ske.